GP:s och Svd:s Guilt by Association

Ingen som är intresserad av samhällsfrågor och media kan ha undgått två saker. För det första att vissa liberala ledarsidor har börjat adressera samhällsproblem som tidigare har varit närmast omöjliga att skriva om, som t.ex. volymer i migrationen, integrationsproblem, tiggeriet och islamisk fundamentalism i svenska förorter. För det andra att den samlade vänstern tillsammans med vissa vänsterliberala ledarskribenter  är mycket upprörd över detta nya fokus och hävdar att det handlar om en anpassning till Sverigedemokraterna.

I krönikan ”En högersväng att prata om” i Journalisten den 20 juli hävdar t.ex. Sydsvenskans kulturjournalist Anders Ekström att Dagens Industri har ”anammat Sverigedemokraternas självbeskrivning” i en samling ”häpnadsväckande texter” som bidrar till ”normaliseringen av den främlingsfientliga högerns retorik”. Enligt Ekström beror detta på att ”näringslivshögern” vill bryta den s.k. Decemberöverenskommelsen och räkna in Sverigedemokraterna i det borgerliga underlaget för att stoppa Socialdemokraterna ”till vilket pris som helst”. Det handlar egentligen, antyder han, om ”ett ganska primitivt sossehat”.

Liknande texter har publicerats både före och efter Ekströms alster, men under de senaste dagarna har denna typ av angrepp varit så vanliga från så många håll, att det mer och mer börjar se ut som en samlad systematisk strategi från den mediala vänstern att svärta ned borgerliga debattörer genom associationer till Sverigedemokraterna och därigenom vidmakthålla rågången mellan Sverigedemokraterna och Alliansen. För opinionsbildarna till vänster vet naturligtvis att vänsterblocket i svensk politik kommer att marginaliseras för överskådlig tid om så bara ett informellt samarbete skulle växa fram mellan Alliansen och Sd.

I t.ex. ledartexten ”Mediekrigarna på Flashback söker borgerliga bundsförvanter” försöker Petter Bergner på Sundsvalls tidning den 7 augusti skuldbelägga ej namngivna borgerliga skribenter genom påståendet att de uppskattas av ”SD-anstrukna forum på nätet”. Den borgerliga opinionsbildare ”som konsekvent höjs till skyarna av mediekrigarna på Flashback”, skriver han insinuant, ”borde kanske fundera en smula över hur det har kunnat bli på detta vis”.

I ledaren ”SD:s nya bästa vän – den borgerliga ledarsidan” i ETC den 7 augusti gick Andreas Gustavsson till angrepp mot Göteborgs-Posten för att tidningen publicerade en ledartext av den socialkonservativa ledarskribenten Marika formgren (smutskastningen av Formgren var mycket insinuant, se Formgrens svar här). Han angrep också Svenska Dagbladets ledarsida efter dess kritik av de odemokratiska metoder som delar av vänstern använder sig av. Enligt Gustavsson bygger ”borgerliga tidningars debattörer och publicisteren ideologisk bro över till Sverigedemokraterna. När de inte är upptagna med att förlöjliga och/eller kompromettera alla som kallar rasism för rasism, och som vägrar acceptera en normalisering.”

ETC publicerade dagen därefter ledaren ”En ledarredaktion i grumligt vatten” signerad Sanna Schiller. Här smutskastas vänsterns nya hatobjekt: Göteborgs-Postens nya chefredaktör Alice Teodorescu. Enligt Schiller har tidningens ledarskribenter under Teodorescus ledning ”hetsat mot arbetslösa”, ”hetsat mot tiggare” och mot ”utsatta grupper”, invandringen har ”ifrågasatts” och man har ”spridit myter om kriminalitet bland romer”. ”I dag”, avrundar Schiller, ”är tidningens ledarsida en mörkblå sörja med bruna inslag. Och det är förbannat otäckt.”

Teodorescu är också målet för en rad hätska angrepp i en bloggpost ”Tack och hejdå” (2015-08-10) av frilandsjournalisten och f.d. GP-skribenten Elin Grelsson Almestad, som snabbt blev en snackis i media och citerades utförligt i t.ex. Dagens media, Svt, Expressen Kultur, Resumé, Aftonbladet Kultur, Journalisten och ETC. För att öka klick och annonsintäkter har GP-ledarna under Teodorescu, enligt Grelsson, blivit ”ett organ för Sverigedemokraterna” genom att tidningen har börjat publicera ”texter som hetsar mot migranter och normaliserar Sverigedemokraternas världsbild”, vilka ”de rasistiska sajterna hyllar medan vänstern rasar”.

I krönikan ”Fientligheten som smyger sig på” i Nerikes Allehanda den 8 augusti angriper Katrin Säfström bl.a. Svenska Dagbladets Per Gudmundsson för att ha bidragit till ”den normaliserade främlingsfientligheten som smyger sig på” genom att problematisera var gränserna för Sveriges förmåga att ta emot invandrare och visa generositet gentemot hitresta romska tiggare går (läs f.ö. den romske journalisten Chang Frick’s svar till Säfström här). Likaså kritiseras och misstänkliggörs Gudmundson för sitt försvar av Sverigedemokraternas rätt att annonsera på offentliga platser på samma villkor som övriga politiska partier.

Även frilandsjournalisten och SR-medarbetaren PO Tidholm, som även tidigare har gjort sig känd för sina mer eller mindre oanständiga påhopp på borgerliga opinionsbildare på t.ex. twitter, har under de senare dagarna gått till hårda twitter-angrepp mot en rad borgerliga skribenter på Dagens industri, Expressen, Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet. Enligt Tidholm utgör dessa opinionsbildare och Sverigedemokraterna ”kommunicerande kärl”, där skribenterna bekräftar Sverigedemokraternas ”förvridna världsbild” (2015-08-09) och på detta sätt är ”trollens röst i offentligheten” (2015-08-09). Till hårdast angrepp går han på SvD:s Ivar Arpi, som han karaktäriserar som ”extremhögerns favoritskribent” (2015-08-07), som ”skänker legitimitet åt extremister” (2015-08-07), som är ”flat mot sin högerextrema flank” (2015-08-09), som har ”högerextrema anhang” (2015-08-09), som har en egen beskyddande ”armé” av ”många hundra troll” (2015-08-09) som Tidholm får ”på sig, som brunrandiga flygfän” så fort han kritiserar Arpi. (2015-08-09). Tidholm frågor också insinuant vad Arpi har för dold agenda som förespråkar journalistisk konsekvensneutralitet (2015-08-07), man får förmoda istället för agendajournalistik. (Se Tidholms twitter under dagarna 7-9 augusti samt även här).

Den 10 augusti skrev Andrev Walden i Café en krönika ”Håll ut, det här är viktigare än allting annat”, där han uppger sig vara förbryllad över att ”en handfull borgerliga opinionsbildare, som i regel är jätteduktiga på att minnas kommunismens offer, plötsligt ägnar dagarna åt att avdramatisera den pånyttfödda nationalismen.” För nationalismen, menar Walden, är den ”grundläggande kraften bakom två världskrig. Drivbänken för rasism, fascism och nazism. Nationalismen, nu rebrandad som nationalkonservatism eller socialkonservatism men jättelätt att känna igen för alla som är bekanta med Europas historia.” Walden berömmer också ”sverigevännerna” för att ha utmejslat en ”utmärkt strategi för att förlöjliga oron kring nationalismens pånyttfödelse. Utmärkt för att ingen kan föreställa sig stöveltramp och koncentrationsläger på svensk mark om SD tar makten.”

I krönikan ”Bekymrade borgare. Ledarskribenter bryr sig alltmer om integreation – av SD” skriver Per Svensson i Sydsvenskan den 12 augusti att ”Borgerliga opinionsbildare kräver allt ivrigare och allt oftare att den svenska integrationspolitiken ska förändras och bli mer verklighetsanpassad. En sakdebatt kring dessa frågor är alldeles uppenbart nödvändig. Men jag misstänker att många debattörer också menar något annat när de argumenterar för vikten av ny integration, att de frågor de i själva verket ställer är: Hur ska Sverigedemokraternas utanförskap brytas? Hur ska SD integreras i ett borgerligt regeringsunderlag?

Så här har det fortsatt i media efter media på den socialliberala vänstra kanten under de senare dagarna (för den som vill ha mer av samma slag kan med fördel gå in på den LO-finansierade tidningen Politism och läsa t.ex. denna, denna, denna eller denna, alla skrivna under de senaste dagarna). Strategin är uppenbar. Det är samma tillvägagångssätt som vänstern sedan länge har använt för att avstyra verklighetens folk att läsa alternativ media, må det vara rent nazistiska nättidningar, invandringskritiska bloggar som Avpixlat, nyhetstabloider som Nyheteridag eller Sverigedemokraternas nättidning Samtiden. Och nu är det alltså en rad borgerliga opinionsbildare som man med samma metod försöker muta in i samma frysbox. Genom personangrepp och guilt-by-association med Sverigedemokraterna ska de borgerliga opinionsbildarna tystas eller i alla fall isoleras, därför att de på allvar börjar hota vänsterns mediala hegemoni över informationsflöde och opinionsbildning. För i förlängningen av det står, åtminstone enligt vänsterns analyser, makten över Sveriges framtid. Genom att slå ned på allt som (enligt vänstern) kan uppfattas som en normalisering av sverigedemokratisk politik försöker man upprätthålla barriären mellan Sverigedemokraterna och Alliansen.

Frågan är dock om denna strategi kommer att fungera. I ett vänsterperspektiv kan det lika väl bli en draksådd. Att Sverige idag har tappat kontroll över immigrationen och det hitresta tiggeriet är det numera fler än sverigedemokratiska väljare som tycker. Opinionen för en minskad invandring och ett förbud mot tiggeri är därför mycket större än vad dessa vänsterdebattörer och socialliberala ledarskribenter vill låtsas om. De flesta väljare höger om avgrundsvänstern uppfattar inte borgerliga opinionsbildare som Teodorescu, Arpi, Gudmundsson och andra som de ”rasister” och ”fascistkramare”. Därför kan resultatet av kampanjerna i själva verket bli en trefaldig rekyl, som slår tillbaka på kritikerna själva.

För det första visar deras insinuanta bruk av negativa tillmälen på de borgerliga opinionsbildarna med pedagogisk tydlighet hur löjeväckande lite det numera krävs för att bli kallad ”rasist”, ”fascist”, ”högerextremist”, ”brunhöger” o.s.v. Det gör begreppen allt mer intetsägande och lär heller inte längre skrämma bort någon från att rösta på Sverigedemokraterna, vilket väl är kampanjens yttersta mål.

För det andra belyser mediavänstern med detta ofrivilligt också hur långt ut på den politiska skalans vänstra kant de själva faktiskt befinner sig och att de inte på något sätt representerar mainstream i opinionen, som de vanligen gör anspråk på att göra. Vad innebär det för deras egen framtida trovärdighet?

För det tredje kan kampanjen, på ett sätt som dess opinionsbildare knappast avser, ytterligare ”normalisera” Sverigedemokraterna och göra partiet mer attraktivt för väljare i mitten och till höger. För om det är några som tjänar på att associeras med framträdande borgerliga opinionsbildare i Sveriges största dagstidningar, är det utan tvekan just Sverigedemokraterna.

Fast möjligen tänker jag fel nu. Så länge Alliansen står fast vid Decemberöverenskommelsen kan naturligtvis ett växande Sverigedemokraterna vara vänstern till godo, så länge som de växer på de borgerliga partiernas bekostnad.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s