Musikpolis i värdegrundland

Denna text handlar om en märklig debatt mellan två mediaprofiler på en vänster- respektive högertidning om huruvida man med ära och redbarhet i behåll kan lyssna på vikingametallbandet Amon Amarth. Är det moraliskt förkastligt, rasistiskt och högerextremistiskt att lyssna på ett band som sjunger om vikingar och asatro? Är det till och med värre än att hylla artister på den yttre vänsterkanten som sjunger om att misshandla och mörda politiker? Eller är det sistnämnda rent av något bra?

Vilken musik får spelas i radion? Frågan är lika gammal som radion själv. På 1930- och 1940-talen diskuterades ”dansbandseländet” och man ifrågasatte om man fick spela swing och jazz i radion. På 1950-talet ifrågasattes rock’n roll. Elvis Presley katalogiserades i radioarkiven som ”djungelvrål”. På 1960-talet förfasade man sig över Beatlemania och ungdomarna fick lyssna på popmusik på Radio Luxenburg. Så kom 1970-talet och 68-vänstern tog sig in på radio-, tv- och tidningsredaktionerna. Proggen gjorde sitt intåg och ut kastades all musik som saknade rätt vänsterorienterat politiskt budskap. Sveriges Radio var om möjligt värst. På 1980-talet slog moralpaniken över hårdrocken till. På 1990-talet stod de största musikaliska kontroverserna kring s.k. vikingarock, med spännvidd från rent nazistiska vit-makt-band, till nationalromantisk nationalistpunk som Ultima Thule, till helt harmlösa grupper som folkmusikrockarna Nordman.

Ett vanligt påstående i 1990-talets mediedebatt var att vikingarockarna var rasister, vilket åtminstone vissa av dem också var. Som den goda mediala motpolen till denna strömning ställdes därför invandrarband som Latin Kings, som med socialrealistiska texter rappade om förortens problem. För kulturvänstern blev dessa band på 1990-talet ofta vad proggen hade varit på 1970- och 80-talen. Under 2000-talet tynade vikingarocken bort, medan förorts-hiphopen har blivit mainstream-musik.

Men under de senaste månaderna har 1990-talets debatt åter aktualiserats på ett något märkligt sätt. Återigen ställs vikingatema mot förortsromantik. Och på ett märkligt sätt dras Sverigedemokraterna in i denna debatten också. Svensk media ger dramat Musikpolisen. Spelet kan börja.

Musikpolisen, akt 1. Kanske började det redan den 25 juli 2013. Då berättade journalisten och vänsterdebattören och ledarskribenten i Aftonbladet Jonna Sima i krönikan ”Dålig musiksmak på DN” att hon hade lyssnat på DN:s chefredaktör Peter Wolodarskis sommarprogram i P1 och var ”smått chockad” av hans usla musiksmak. Så tagen, tydligen, att hon kände behov att förolämpa Wolodarski och utsätta honom för ett regelrätt personangrepp:

Musikvalet skulle lika gärna kunnat ha gjorts av en 85-åring som av ett mycket litet barn. Det säger kanske en del om Peter Wolodarskis person?

En larvig kommentar som ingen bryr sig om, tänkte möjligen Wolodarski. Hans kollega på Svd Ivar Arpi framhöll däremot i en ledare två dagar senare den större bakomliggande struktur som möjliggjorde för Sima att utan hämningar uttrycka sig på detta vis:

Jonna Simas observation säger förstås ingenting om Peter Wolodarski, men väl om henne själv och om det öppna förakt man ofta tillåter sig inom vänstern, även inom etablerade forum. Sima, som utöver sitt jobb som ledarskribent på AB också är politisk redaktör för vänsterns flaggskepp Dagens Arena, ägnar sig åt en form av låga påhopp som har blivit allt vanligare på nätet. Hånet och hatet betraktas som legitimt så länge det kommer från vänster. Detta är vad Paulina Neuding i en kolumn på denna sida kallade för ”det goda, fina hatet”. Vänsterns förakt betraktas som progressivt, och får fritt spelrum i offentligheten.

Musikpolisen, akt 2. Sommaren 2015. Liza Marklund fick ett mediedrev emot sig för att hon spelade en Ultima Thule-låt i sitt sommarprogram, trots att det fanns en tydlig avsikt med just det låtvalet. Att Marklund dessutom spelade det kommunistiska Sovjetunionens nationalsång gick däremot oberört förbi. Ultima Thule deltog också i en surströmmingsskiva hos Jimmie Åkesson, som möjligen blev den mest omskrivna surströmmingsskivan i svensk historia. Ultima Thule passade då på att berätta att en ny skiva är på väg. Samtidigt kom det ut att gruppen Bedårande barn ska ge ut Ultima Thules gamla låt Fädernesland med ingen mindre än Åkesson vid pianot. Sällan har så lite pianoplink betytt så mycket för så många.

Musikpolisen, akt 3. Mellan den 20 och 21 augusti utspelades en märklig konversation på twitter mellan Ivar Arpi och Jonna Sima, om huruvida man med moral och heder i behåll kan lyssna på Amon Amarth. För den som möjligen inte är bekant med bandet, har Amon Amarth sedan flera år varit en av Sveriges större musikexporter. Bandet är känt för att sjunga om vikingar och asatro. Musiken kännetecknas av growl-sång, distade gitarrer och vansinniga trumtempon. För mina otränade och tinnitusplågade öron är lyssnandet som att försöka tränga igenom en vägg av taggtråd. Men smaken är som baken (smakprov här). Här följer Arpis och Simas diskussion i en något förkortad version:

ARPI: Allt jag vill egentligen är att träna knäböj, dricka öl och gå på en Amon Amarth-konsert.

SIMA: Att man skulle behöva uppleva att en opinionsbildare hyllar metalband som sjunger om vikingatid och asatron 2015.

ARPI: Jag undrar: tycker du att Amon Amarth är problematiska på något sätt?

SIMA: Sänder klockrena signaler rakt in i din läsarkrets! Perfekt för varumärket.

ARPI: Vad menar du ens?

SIMA: Att det är som att uppleva sin ungdom på 1990-talet på nytt när rasismen vädrade morgonluft & Ultima Thules vikingarock var populär.

ARPI: Okej. Jag var hiphoppare under mina tonår.

Så småningom började flera Amon Amarth-fans engagera sig i diskussionen. Ett axplock:

SIMA: Vilken killsvärm av vikingarockförsvarare man fick på halsen nu! 1990-talet revisited.

DANIEL: Problemet med sk ”vikingarock” på 90-talet var ju kopplingarna till nasserörelsen. Har Amon Amarth några såna?

SIMA: Tycker du förenklar nu. Det var ett soundtrack till tidsandan.

HÅKAN: Hahahahaha. Nog för att Ivar Arpi är bränd. Men hur i helvete kan det vara fel att ha vikinkar som ämne i musik?

SIMA: Vikinkar? 🙂 Begriper inte varför man ska göra musik på temat vikingar när det fått så solkiga konnotationer med vitmaktmusiken.

HÅKAN: Haha, skrivanärmanprecisvaknatstavning for the win. För att ämnet gör sig bra i metal såklart. Och ett intresse säkert finns.

SIMA: Som du förstått avskyr jag metal. Så kommer aldrig att förstå varken musiken eller vurmandet för asatron i genren.

ADAM: Som vänster, antirasist och metalrecensent vill jag ändå säga emot. A A är tydligt mot rasism och vikingar i sig är väl inte ont? De stödjer t ex Metalheads Against Racism, har haft en medlem med rötter i Indien och har varit tydliga i många intervjuer.

SIMA: Ok, tack för info. Är kanske överkänslig. Men när främlingsfientligheten växer, Ultima Thule spelar på Åkesssons fest osv… Och extremhögerns favoritskribent på den borgerliga sidan lyssnar på metal med vikingatexter… Då ringer mina varningsklockor.

Samma klockor ringde ytterligare flera gånger under de följande dagarna. Som t.ex. den 22 augusti:

SIMA: Jimmie Åkesson släpper singel m Ultima Thule. Bara lite gammal hederlig vikingarock. Snart favorit på SvD:s ledarred.

Och den 25:e.

SIMA: Folk får väl lyssna på låtar om vikingar bäst de vill. Men när trollens favoritskribent hyllar sån musik i detta klimat sänder det signaler.

Ju längre man läser i Jonna Simas diskussionstrådar om Amon Amarth och vikingarocken, desto tydligare framgår det att Sima inte vet något om själva gruppen Amon Amarth och varken känner till vilken genre de tillhör eller vad vikingarocken egentligen var. Ändå tog hon sig friheten att mer än antyda att såväl Amon Amarth som gruppens fans (t.ex. Arpi) är högerextremistiska rasister. Dessutom verkar hon ifrågasätta det moraliska i att ha ett levande intresse för vikingar. Och så det där med personangreppen på Ivar Arpi. Att Sima inte ens reflekterar över att hon beter sig kränkande i dessa fall, säger nog en hel del om ganska mycket.

Men är Sima konsekvent i sin roll som musikpolis? Nej, hon hade i alla fall ingenting emot att Sebbe Staxx och Timbuktu rappade om att slå sverigedemokrater i koma med järnrör och om att ”dunka Jimmie gul och blå”. Tvärtom försvarade hon låten som ett viktigt vänsterpolitiskt statement inför valrörelsen 2014. Då hade Sebbe Staxx redan tidigare blivit dömd för att ha hotat Jimmie Åkesson på twitter:  ”Vill tortera han i tre dygn med avbitartång locktång blåslampa för att stoppa blödningar me”. Sima hyllade också rapparen Silvana Imam för hennes demokratiska ansträngningar inför samma val. Silvana Imam rappade att man skulle fånga Jimmie Åkesson och ”gå och slipa kniven och skicka grisen till slakten” i samband med en antirasistisk demonstration i Kärrtorp 2013.

Så här är logiken: Amon Amarth gör alltså högerextrem rasistmusik bara för att de skriver texter med vikinga- och asatro-teman. Sebbe Staxx, Timbuktu och Silvana Imam gör insatser för demokratin trots att de skriver texter om politiskt våld. Vad kan leda till sådana slutsatser? Svaret torde ligga i det fenomen, som den konservativa skribenten Marika Formgren träffande har kallat ”värdegrundsdemokrati”:

Enligt värdegrundsdemokrater finns det en samling åsikter – ”värdegrunden” – som en människa måste dela för att hon ska anses vara demokrat. Människor som inte delar hela värdegrunden är enligt värdegrundsdemokraterna antidemokrater. Sådana ”antidemokrater” ska enligt värdegrundsdemokraterna inte tillåtas att delta i det offentliga samtalet, de ska tystas så att deras farliga och antidemokratiska tankar inte smittar andra människor.

Det är därför vi har en så aggressiv och polariserad diskussion om åsiktskorridoren. Vi som har en eller annan åsikt som avviker från värdegrunden, vi ser åsiktskorridoren som ett problem eftersom den förhindrar det fria utbyte av tankar och åsikter som vi ser som demokratins kärna. Värdegrundsdemokrater, som naturligtvis inte har några åsikter som går emot värdegrunden, ser tvärtom åsiktskorridoren som en demokratisk nödvändighet. Bara genom att tysta och censurera människor med avvikande idéer kan vi värna demokratin, menar värdegrundsdemokraterna. Ofta klär de denna uppfattning i andra ord, de förnekar förekomsten av en åsiktskorridor och talar istället om ”anständighet”, ”rumsrenhet”, ”människosyn”, ”intolerans”, ”farliga glidningar” och ”mörka krafter”. Vi ska inte låta oss förledas av dessa ordmassor. Vad värdegrundsdemokraten vill är alltid att tysta meningsmotståndare, att snöpa debatten, att slippa argumentera i sak och istället klippa tungan av oppositionella genom smutskastning, epitetsklistrande, guilt by association och giftskåpsstämpel.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Musikpolis i värdegrundland

  1. Ping: Musikpolisen patrullerar vidare (ett litet tillägg) | REAGENSER

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s