Omvälvningar?

För någon vecka sedan lade Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson ut en fråga på Facebook, som kan sammanfattas ungefär så här: de flesta invandrare röstar på Socialdemokraterna, så hur stor invandring behövs för att Socialdemokraterna ska få egen majoritet? Frågan lockade till en hel del kommentarer, några uppgivna, några arga, många cyniska, vissa konspiratoriska och en del som förebrådde Gudmundson för att ens ställa frågan. Två svar stack dock ut. Det ena kom från en läsare som visade att det skulle ta 31 år för S att nå över 50% av rösterna med hjälp av invandring på dagens nivåer. Det andra kom från journalisten och ledarskribenten på GT och KvP Csaba Bene Perlenberg, som ansåg att det var ”en konspirations-foliehatt på detta”, vilket fick Gudmundson att trivialisera frågan till en ”kul tankelek”.

PG fb - KopiaDet finns dock alla skäl att ta Gudmundsons fråga på väsentligt större allvar än så. Risken (eller möjligheten, om man har den böjelsen) för att en fortsatt mycket stor invandring ska leda till långvarigt maktinnehav för S är faktiskt i högsta grad reell inom några mandatperioder. Men det handlar inte om någon socialdemokratisk konspiration, utan om en följdverkning av enkel procent-matematik.

Den centrala frågan här är egentligen inte hur lång tid det skulle ta för S att få över 50% av rösterna genom stor invandring av socialistiska sympatisörer, utan (vilket inte är samma sak!) när det socialistiska blocket (trots Sd:s närvaro) skulle få en ohotad egen majoritet i Riksdagen med S som regeringsbildare.

Det kan ske på tre sätt. 1) Genom att det socialistiska blocket vinner valen med mer än 50% av rösterna. 2) Genom att socialistiska blocket behåller den ställning som de har idag, samtidigt som två eller alla tre små borgerliga partier får mindre än 4% av väljarnas röster och därmed inte får några riksdagsmandat. 3) Genom att det socialistiska blocket ökar, samtidigt som två eller alla tre av de borgerliga småpartierna får lämna Riksdagen.

Det första alternativet är med tanke på Sd:s närvaro i riksdagen inte realistiskt i dagsläget. Det andra och särskilt det tredje alternativet är däremot ett fullt möjligt scenario inom ett par mandatperioder och här spelar den mycket stora invandringen till Sverige en avgörande roll.

Anledningen är denna: När valdeltagandet ökar till följd av befolkningsökningen blir varje enskild väljarröst procentuellt allt mindre värd. För att behålla samma procentuella valresultat i en sådan situation, måste partierna ständigt öka antalet sympatisörer proportionellt med det ökade valdeltagandet. Låt mig ge ett exempel: Till följd av befolkningsökningen har valdeltagandet ökat konstant i Sverige. Låt oss nu se hur t.ex. de 284.806 st. röster som Kd fick 2014, och som då motsvarade 4,57%, skulle ha gett för procentuellt resultat i de tidigare valen mellan 1998 och 2014.

Kd diagram - KopiaDiagram över vilken procentuell utdelning som Kd:s 284,806 st. röster i valet 2014 skulle ha gett i tidigare val med lägre valdel­tagande. (Källa: Valmyndigheten).

kd dekadens - Kopia (2)

­

Till följd av att befolkningen och därmed valdeltagandet har ökat, har alltså – i det här fallet – Kd.s röstantal från 2014 blivit nästan en procentenhet mindre värt sedan 1998.

Denna devalvering av de enskilda rösternas värde drabbar naturligtvis alla partier lika. Men de negativa effekterna blir tydligast för de borgerliga partierna, eftersom dessa har anmärkningsvärt svårt att fånga upp nya sympatisörer i den kraftigt växande och därför i sammanhanget så centrala delen av väljarkåren som har invandrarbakgrund. Att det invandringskritiska Sd enligt SCB ensamt har fler sympatisörer med invandrarbakgrund än C, Kd och Fp tillsammans, säger något om denna oförmåga. För dessa tre partier, som har stagnerat i trakterna kring 4-6% i de senare valen och i många opinions­undersökningar under senare år dessutom legat under väsentligt under 4%-spärren, kan denna värdeminskning av de enskilda rösterna i längden vara ödesdiger. Dessa partier kommer helt enkelt att falla ur Riksdagen om de inte lyckas öka antalet sympatisörer proportionellt med det ökade valdeltagandet.

Hur ser då partisympatierna ut i de starkt växande grupperna utlandsfödda medborgare och svenskar med utländsk bakgrund? I SCB:s omfattande väljarundersökningar framgår att utlandsfödda medborgare och svenskar med utländsk bakgrund i väsentligt större utsträckning röstar på S, V och Mp än väljare med svensk bakgrund. I SCB:s väljargrupper ”utrikesfödda” och ”svenskar med utländsk bakgrund” görs dock ingen skillnad på vilken typ av ”icke-svensk” bakgrund dessa människor har. Men denna åtskillnad borde göras, eftersom det är stora skillnader mellan hur svenska medborgare med bakgrund i de övriga skandinaviska länderna, Europa och tredje världen röstar. Dessa variationer är av betydelse. Under det senaste decenniet har invandringen till Sverige helt dominerats av människor från det s.k. MENA-området (t.ex. Iran, Irak, Afghanistan, Syrien, Somalia, Eritrea, Palestina). Inom dessa grupper är stödet för de socialistiska partierna väsentligt mycket större än bland både etniska svenskar och svenskar med härkomst från t.ex. Europa. Detta framgår inte minst av valresultaten i områden där många medborgare med dessa ursprung bor. Låt mig här bara ge några exempel.

I stadsdelen Rosengård i Malmö är över 6 av 10 invånare utrikes födda. Nästan 9 av 10 har utländsk bakgrund. Där föll resultatet ut på följande sätt i valet till Riksdagen 2014 (valdistrikt 1+2+3+4+5+6+7+8+9+10):

Rosengård - KopiaI Hammarkullen i stadsdelen Angered i Göteborg är nästan 6 av 10 invånare utrikes födda. Där föll resultatet till riksdagsvalen 2014 på följande sätt (valdistrikt 1+2):

Hammarkulen - KopiaI Stockholmsförorten Rinkeby har fler än 9 av 10 invånare utländsk bakgrund. Där föll resultatet ut på följande sätt i valet till Riksdagen 2014 (valdistrikt 1+2+3+4+5+6+7+8):

Rinkeby - KopiaSom framgår av dessa valresultat tjänar det socialistiska blocket dubbelt på en stor invandring. Å ena sidan fångar S, V och Mp upp den allra största delen av de väljare som är utrikes födda eller har utländsk bakgrund. Å andra sidan är inte de borgerliga partierna, och särskilt inte Kd, Fp och C, i närheten av det antal röster inom dessa grupper som krävs för att kompensera devalveringen av de enskilda rösternas procentuella värde till följd av det ökade valdeltagandet. Detta gör att de små borgerliga partierna kommer få allt svårare att klara sig över 4%-spärren (jfr diagrammet ovan).

Detta är dessutom en process som eskalerar. De invandrare som röstade i riksdagsvalet 2014 fick uppehållstillstånd i Sverige senast 2009, eftersom man måste vara bosatt i landet i minst fem år innan man kan få svenskt medborgarskap. Större delen av den drastiskt ökade immigration som initierades av den förra Alliansregeringen och som nu har nått närmast ofattbara höjder under den socialistiska regeringen, har alltså ännu inte har börjat påverka själva valdeltagandet. Den nuvarande invandringen har tiodubblats i förhållande till 1980- och 1990-talets nivåer och femdubblats i förhållandet till de tidigare nivåerna under 2000-talet. När denna eskalerande befolkningsökning börjar påverka valdeltagandet skulle detta kunna få dramatiska konsekvenser för svensk politik.

Och därmed finns det skäl att återvända till den fråga av Per Gudmundson som nämndes inledningsvis. Den massiva invandringen till Sverige från fr.a. MENA-länderna KAN faktiskt relativt snart ge S en ohotad ställning som regeringsbildare under oöverskådlig tid. Men inte bara p.g.a. att medborgare med invandrarbakgrund till allra största delen röstar socialistiskt, utan också p.g.a. att den stora befolkningsökningen och därmed  ökande valdeltagandet gör de enskilda valrösterna procentuellt mindre värda. Detta gör att ett, två eller t.o.m. alla tre små borgerliga partier inom ett par mandatperioder hypotetiskt skulle kunna hamna under 4%-spärren och utanför Riksdagen, även om de skulle lyckas bevara det antal sympatisörer som de har idag.

Det är mandaten i Riksdagen som räknas. Om några år kan vi stå inför ett läge där C, Fp och Kd var för sig har stora problem med att ta sig in i Riksdagen, trots att de tillsammans kan räkna in 10-11% av rösterna. Vad händer om två eller kanske alla tre små borgerliga partier misslyckas med ta sig över 4%-spärren? I en sådan situation skulle troligen inte ens en ohelig allians mellan M och Sd kunna förhindra en långvarig socialistisk majoritet i Sveriges Riksdag.

Det är ett hypotetiskt scenario, men långt ifrån orealistiskt. Om ingenting drastiskt händer i den svenska invandringspolitiken, kan vi inom något decennium få se dramatiska förändringar i det politiska Sverige.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s