Extremister

Den stora reagenten i Sverige idag, Sverigedemokraterna, hade sina Landsdagar i Lund förra veckan och Svt direktsände de tre dagarna, som brukligt är när riksdagspartierna har sina kongresser. Själv följde jag passivt debatterna under samtliga tre dagar och kan konstatera att utvecklingen inom Sd i mina ögon går i en positiv riktning. Ett av de få korkade inslagen var dock markeringen mot homoadoptioner. Oavsett själva sakfrågan, som är komplicerad och minerad av ideologiska dimridåer från alla håll, riskerar ställningstagandet att spä på bilden av Sd som ett intolerant parti, samtidigt som de själva ändå inte kommer att få gehör för denna riktning av politiken.

Åkessons funderingar kring framtida samarbeten mellan Sd, M och Kd är intressanta, om än sannolikt strategiskt mindre lyckat, eftersom de riskerar att skrämma bort S-väljare. För min del tycker jag dock att tanken är spännande. Jag identifierade mig länge som liberalkonservativ folkpartist, men har funnit mig allt mer attraherad av mer socialkonservativa idéer i takt med riksdagspartiernas stora ideologiska glidningar under senare år mot en blandning av nyliberal ekonomi, kulturrelativistisk vänsterliberal samhällssyn och radikalsocialistiska idéer om genus och jämställdhet. För mig som borgerlig väljare av den äldre skolan börjar Sd trots sin historia – som är mycket besvärande men som uppenbarligen också är just historia – faktiskt kännas som en mer naturlig partner till M och Kd än det ideologiskt förblindade Stureplansparti som förr var Centerpartiet. Vart mitt gamla folkparti, numera under det nya namnet Liberalerna, tar vägen återstår väl att se. Mina förhoppningar om att det ska välja en riktning som jag själv uppskattar är dock ganska låga. Namnbytet lär inte ändra särskilt mycket på den saken.

Lika säkert som att flyttfåglarna återvänder om våren lanserades som traditionen bjuder också ett antal anti-Sd-kampanjer samtidigt som partiets Landsdagar. Och just som  tanken var, berättade media naturligtvis mer om dessa kampanjer än om Sd:s politik. Som brukligt var anti-kampanjerna också smutsiga och det fyller mig med genuint obehag att se hur legitimerat det har blivit att ge sig på demokratiska partier och enskilda partiföreträdare på dessa sätt – så länge hatet och smutskastningen riktas mot ”rätt” mål. Det här är något som borde oroa varje demokrat och humanist, oavsett partifärg.

Flera tidningar på vänsterkanten tog t.ex. upp ett nytt ”avslöjande” av Expo. Jimmie Åkesson blev inte alls medlem i Sd i mars 1995, som han själv har hävdat. Han kom i kontakt med Sd redan hela 3 (tre!) månader tidigare, i december 1994, och beslöt tillsammans med några vänner att bilda en lokalavdelning för SDU på nyårsnatten den 31 december samma år. Jaha. Då var Åkesson, född i maj 1979, alltså 15 år. Vilka andra makthavare inom politiken och media ställs fortfarande till svars för ställningstaganden de gjorde som 15-åringar? Gudrun Schyman var inte mycket äldre när hon gick med i en dogmatisk stalinistisk sekt. Hon han också vara med i maoistiska Marxist-Leninistiska kampförbundet innan hon som 29-åring blev medlem i VPK 1977. Jonas Sjöstedt var några år äldre när han gick med i Kommunistisk ungdom och var som vuxen verksam i ett kommunistparti som väl inte på allvar tog avstånd från sovjetkommunismen förrän S informellt ställde detta som ett krav för framtida samarbeten. Men Sjöstedt slipper frågor om kommunismens brott mot mänskligheten. Gustav Fridolin var ordförande för Syndikalisternas ungdomsförbund. (Hans texter fanns tidigare publicerade på Syndikalisternas hemsida, men försvann som genom ett trollslag när Fridolin blev minister.) Men Fridolin får inga frågor om sitt förflutna. Och om man nu ska hårdra saken, gick Stefan Löfven faktiskt med i Socialdemokraterna redan 1970, trots att partiet avslutade kapitlet med tvångssteriliseringar först 1976. Stödde Löfven steriliseringarna av ”oönskade” folkgrupper?

Nej, det gjorde Löfven naturligtvis högst sannolikt inte. Och Sjöstedt är definitivt ingen kommunist och har offentligt tagit avstånd från kommunismen (även om han tycks ha märkligt stort överseende med de kommunistiska strömningar som fortfarande förpestar hans parti). Var Fridolin numera står är svårare att säga, men man får väl ändå anta att han i alla fall är mer miljöpartist än syndikalist. Och Schyman? Tja, vem vet? Sensmoralen är hur som helst att de flesta inte är 14 år hela livet och att de flesta förändrar sig och blir klokare med åldern. Men det där med överseende med ungdomssynder gäller tydligen inte för alla. Och för att visualisera hur galet detta faktiskt är, låt mig påminna om att det alltså är samma vänsteretablissemang som tror att fundamentalistiska hemvändande IS-terrorister kommer att förändra sig och bli goda demokratiska medborgare om de bara får lite empati och stöd från samhället, som samtidigt ställer Sd-politiker till svars för decennier gamla ställningstaganden som de gjorde som pubertala tonåringar och hävdar att just dessa människor minsann aldrig ändrar sig. Jojo.

Vad mer? I samband med Sd:s landsdagar lanserade LO en anti-Sd-kampanjfilm, som nog måste betraktas som det smutsigaste exemplet på s.k. negative campaining i modern svensk politisk historia. Att LO kunde sjunka så lågt både förbluffar och skrämmer mig. Filmen, som jag inte har lust att länka till här, är till största delen ett suggestivt och tendensiöst hopklipp av bilder på högerextremister från det tidiga 90-talet, bilder på SS-soldater och nazistiska koncentrationsläger från 1940-talet och bilder på Jimmie Åkesson. Budskapet är att Sd lurar sina väljare att tro att de är ”normala”, fast de egentligen är nazister med samma ideologiska motiv som de tyska nazisterna hade under 1930- och 40-talen. Sd har en mörk historia, men de har förändrats. Och denna till trots, är LO:s tilltag skamligt osmakligt.

Men ack, LO, sådan ironi! LO:s film slutar med en uppmaning till tittarna att ta ställning: ”Vad tycker du? Politiskt våld, hot och hat hör inte hemma i Sverige.” Alltså, antingen är du för Sd och även för politiskt våld, hot och hat. Eller så är du för LO och emot våld, hat och hot. Jaha. Ungefär samtidigt som LO lanserade sin film, publicerade www.marxist.se också en film på internet. Filmen visar en debatt mellan socialdemokraten Daniel Suhonen och tidningen Revolution:s chefsredaktör Ylva Vinberg, som hölls på Socialistiskt Forum i Halmstad i slutet av september. Konferensen organiserades av det socialdemokratiska ABF tillsammans med LO. Enligt Vinberg utgör gruppen Revolution internationella revolutionära marxister som även är verksamma inom arbetarrörelsen och fr.a. Ung Vänster och Vänsterpartiet. De förkastar parlamentarismen som demokratisk metod och förespråkar en våldsam revolution och väpnad kamp mot borgarklassen. Man häpnar. Militanta revolutionärer verksamma inom arbetarrörelsen och Vänsterpartiet! Och LO anordnar alltså en konferens där man bjuder in talare som propagerar för en kommunistisk väpnad revolution! Vad var det nu LO frågade?  ”Vad tycker du? Politiskt våld, hot och hat hör inte hemma i Sverige.” Ja, vad tycker ni i LO? Varför legitimerar ni militanta extremister på den yttersta vänsterkanten? Är ni emot allt politiskt våld, hot och hat, eller är ni det inte?

Och på tal om militanta vänsterextremister! I samband med Sd:s Landsdagar förekom tydligen också som brukligt en anti-Sd-demonstration med svartklädda och maskerade arga människor, som skrek slagord och gjorde utfall mot de närvarande poliserna. Denna gång var de också förstärkta med folk från den danska sammanslutningen Revolutionære Antifascister.  Svensk media rapporterade som vanligt om de ”folkliga” protesterna mot Sd. För den som tittade på Svt:s sändningar av Landsdagarna blev det hela dock så bisarrt, att man nästan tycker att inslaget borde öronmärkas som en tragikomisk politiskt anekdot i den svenska tv-historien. Situationen var följande: På lördagseftermiddagen debatterade Sd-delegaterna Norrbottniabanan och andra nationella infrastruktursatsningar. Sändningen bröts för ett insatt Rapport kl. 16, där man som största nyhet hade demonstrationerna mot Sd. Därefter intervjuades Polisens insatschef, som berättade att demonstranterna bl.a. hade kastat rök- och brandfacklor mot polisen på plats i sina försök att tränga fram till Sd:s möteslokal. Sedan återgick sändningarna till Sd:s Landsdagar, där man nu diskuterade barnomsorg och regeländringar som skulle göra det lättare för privata dagbarnvårdare att etablera sig som alternativ till de kommunala daghemmen.

Norrbottniabanan. Dagbarnvård. Usch! Skrämmande politisk utveckling inom Sd, verkligen. Så tack och lov för att LO:s vänner inom den autonoma vänstern står upp för de rätta värderingarna, när vi andra inte vill. ”Det känns tryggt”, som bäbisen sa i blöjreklamen.

untitled.jpg

Demokratiska förkämpar ville förhindra det nazistiska Sd att diskutera fascistoida idéer om infrastruktursatsningar och dagbarnvård, men stoppas av utkommenderad polis. (Bilden är hämtad ur en fotoserie som finns här).

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s