YTTRANDEFRIHET

”I själva verket saknar vi här en annan hetslag, nämligen en lag om hets mot demokratin. En sådan lag skulle rikta sig mot våld och hot om våld som syftar till att begränsa individers möjlighet att utöva sin åsikts- och yttrandefrihet.”

Orden ovan kommer från Lars Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet. Det är en mycket viktig text som Bauhn har skrivit och som det finns anledning att återkomma till igen. Men först en kanske allt för lång text från min egen sida. Det är en text som ger exempel på tillfällen när den grundlagsskyddade yttrandefriheten har ifrågasatts av dem som borde värna om den mest. En text som inleds med en fråga: Vad gör en politiker när en tidning gång efter gång publicerar oönskade sanningar och misshaglig statistik? 

Nedläggningen av tidskriften Riksdag & Departement

Ja, vad kan politiker få för sig att göra när en tidning gång efter gång publicerar oönskade sanningar och misshaglig statistik? Står ut, svarar ni. Och så är det ju ofta. Men tidningen kan ju också läggas ned. Ja, som t.ex. den av riksdagen ägda tidskriften Riksdag & Departement, som lades ned 2013, efter nio år av försök att tämja eller tysta tidningens journalister. Redan 2004 ströp Riksdagen inte bara kraftigt tidningens budget (lägg metoden på minnet). Man beskar också möjligheten för tidningens journalister att skriva något som kunde uppfattas som kritik av den förda politiken genom att kräva att texterna skulle vara ”icke-kommenterande”. Man bestämde – och jo, ni läser rätt – att journalisterna inte skulle få ta hänsyn till svensk och utländsk forskning, utan bara få använda sig av statliga källor. Inte heller skulle tidningen få göra internationella jämförelser som kunde utfalla till politikernas nackdel. Tidningens dåvarande chefsredaktör Roger Älmeberg var av naturliga skäl mycket upprörd och jämförde den politiska styrningen av journalistiken med situationen i Sovjetunionen. ”De här personerna”, sade han t.ex. om de politiker som hade drivit igenom begränsningarna, ”skulle kunna administrera vilken diktatur som helst”.

Men skam den som ger sig! Trots medarbetarnas bakbundna händer fortsatte tidningen att leverera obehagliga sanningar till politikernas förtret. År 2006 lyckades t.ex. tidningens journalist och yttrandefrihetsexpert Nils Funcke avslöja att S-regeringens utrikesminister Laila Freivalds hade tvingat ett web-hotell att stänga ned Sverigedemokraternas officiella nättidning Sd-kuriren. Avslöjandet, som kan läsas här, ledde till att Freivalds fick avgå, vilket måste ha skakat om många redan frustrerade politiker. Nästa stora smäll kom 2012, då Riksdag & Departement publicerade innehållet i en förödande och för många extremt ovälkommen rapport om de skenande kostnaderna för s.k. ensamkommande flyktingbarn. Det kan ha varit droppen. År 2013 tog riksdagens politiker beslut om att lägga ned tidningen för gott. Erbjudanden från andra mediebolag att köpa den övervägdes aldrig. (Den bisarra historien om denna tidnings undergång bevakades av bl.a. journalisten Bengt Ericsson, som också sammanfattar skeendet i boken Den härskande klassen: en bok om Sveriges politiska elit 2015 s. 51 ff., 65 ff.).

Tryckfriheten och Bah Kuhnkes svarta riddare

Ah, tänker ni nu, men detta var väl ändå en engångsföreteelse? Tänk igen! Nyligen framlade den av Alice Bah Kuhnke utnämnda utredaren Anette Novak en rad förslag till hur det statliga presstödet ska utformas för att garantera att inga pengar går till regimkritisk press. Ja alltså, Novak uttryckte sig naturligtvis inte just så. Men som den just nämnde yttrande- och tryckfrihetsexperten Nils Funcke påtalade, är detta själva kärnan i Novaks förslag. Utgångspunkten är att inga pengar ska delas ut till media som inte kan visa upp en ”godtagbar kvalitet” och korrekt ”demokratisk grundhållning”. Det som ska bedömas är alltså innehållet. Och detta ska bedömas politiskt. Någon som inte tror att det bäddar för politiskt styrning av media? Någon som inte ser likheterna med vad som hände Riksdag & Departement?  Funcke själv gör det nog, om inte annat. Han var ju en en av dem som genom sin besvärande journalistik drev politikerna till att lägga ned R&D. Och om inte det övertygar, är i alla fall t.ex. journalisten och debattören Behrang Kianzad befriande tydlig med vad saken gäller – tillfälligtvis just i en debatt med yttrandefrihetsförsvararen Funcke:

”SD-kuriren må vara grundlagsskyddad, samma med hatsajten Avpixlat för den delen, men det pågår en livlig diskussion om huruvida dessa bör omfattas av grundlagen. En generös yttrandefrihet bygger på att aktörer också vet hut och gränser för denna vidlyftiga frihet.”

Och, fortsätter sedan Kianzad, skulle det vara så att grundlagen verkligen försvarar dessa mediers existens, kan man alltid komma åt dem genom att strypa deras ekonomi. Novak och Bah Kuhnke nickar förmodligen gillande.

Att slå mot misshagliga medier genom att strypa deras ekonomi förefaller f.ö. ha hänt fler gånger. En sökning på Google visar att flera av de sajter som media kallar ”hatsajter” nästan samtidigt fick sina bankkonton stängda och tillgångar frysta för några år sedan. Till och med det amerikanska bolaget Paypal verkar ha deltagit i samma kampanj. Vem eller vilka som låg bakom dessa händelser förefaller vara okänt. Men jag kan inte låta bli att undra: hur stort inflytande måste man ha för att förmå flera svenska storbanker och till och med det amerikanska internationella Paypal att frysa dessa sajters konton?

Toleransens intolerans och Hanna Stjärnes förbjudna ord

Men, tänker ni nu. De s.k. ”hatsajterna” är väl en sak. Men alla medier kan väl inte läggas ned eller bakbindas ekonomiskt? Nej det är sant. Men det finns andra sätt. Lättast är ju att bara förbjuda mediernas journalister att uttrycka sig på politiskt besvärande sätt. Ja, så som man t.ex. avser göra på Sveriges television. Jag tänker naturligtvis på den listaförbjudna ord och förslag på alternativa politiskt korrekta termer som organisationen bakom SVT:s nyhetsförmedling presenterade för några dagar sedan. Listan är en uppradning av politiskt-medialt nyspråk i bästa Orwellska tradition. Och man har verkligen förstått Orwells budskap, eftersom hans newspeak som bekant var tänkt att läsas som både new speak och news speak. Ja, eller rättare sagt, SVT-folket har ju faktiskt inte alls förstått Orwells budskap, eftersom de just uppfyller den dystopiska framtidsvision som han så starkt varnade för.

Men SVT:s VD Hanna Stjärne, som redan tidigare har gjort en rad kontroversiella rekryteringar av personer från vänsterkanten och som också gav nyspråksgruppen dess uppdrag, hon är förstås nöjd. Att hon faktiskt i praktiken inskränker sina anställda journalisters yttrandefrihet är antagligen ett försumbart problem. Kanske försöker hon bara leva upp till den av LO och Aftonbladet finansierade websajten Politisms parollVi låter fler röster höras genom att låta färre komma till tals.” Stjärne värvade ju trots allt nyligen just Aftonbladets Jan Helin till SVT:s politbyrå. Och jo, Orwellsk eller inte, Politisms paroll lyder faktiskt så. På riktigt. Och som Ivar Arpi i ett annat sammanhang har visat går denna villkorade tolerans direkt tillbaka till 68-rörelsens marxism:

Denna ”multikulturella tolerans” tillåter alltså någon att begränsa rättigheterna för politiska motståndare, så länge detta kan säljas in som att man på så sätt skyddar svaga grupper från hat. Man frigör toleransen, för att använda 1968-generationens marxistguru Herbert Marcuses språkbruk. I essän ”Repressiv tolerans” (1965) skrev Marcuse att man borde befria toleransen så att det innebar att man var intolerant mot rörelser och åsikter till höger, och tolerant mot allt till vänster. Att tolerera högern innebar, enligt Marcuse, att tolerera tyranni.

Pressombudsmannens villkorade yttrandefrihet

Men, tänker ni. Borde inte Allmänhetens Pressombudsman Ola Sigvardsson agera när journalisternas friheter och det fria ordet beskärs på dessa sätt? Faktiskt har PO agerat. Men knappast för det fria ordet, utan tvärtom för att etablissemanget bör beskära yttrandefriheten om den ”missbrukas” av folket. I t.ex. en intervju för TT den 19 augusti 2015, som också citerades i flera andra medier, underströk PO sin oro över att ”sajter som drivs av andra politiska motiv i stället för journalistiska ambitioner” får allt fler läsare. Det faktum att allt fler människor väljer att läsa alternativmedier som Fria tider, Avpixlat och Nyheter idag ansåg han göra att ”yttrande- och tryckfrihet äventyras för alla”. Allmänhetens (!) pressombudsman förklarar:

– Yttrande- och tryckfriheten är något som vi inte kan ta förgivet. Politikerna ger oss rätten att trycka och yttra oss, men kräver att vi gör det på ett ansvarsfullt sätt. Om vi inte gör det, kanske friheten inskränks.

Du får alltså ta del av yttrandefriheten – så länge du säger, hör och läser det som det politiska och mediala etablissemanget vill att du ska säga, höra och läsa. Detta för tankarna till ett politiskt system någon helt annanstans. Du får rösta i demokratiska val – så länge du röstar på kommunistpartiet. Sigvardsson var en gång en uttalad maoist-kommunist och skribent i den kommunistiska sekten SKP:s tidning Rödluvan. Som bloggaren Fnordspotting konstaterar, gör yttranden som dessa att man nästan undrar om PO ännu inte har lämnat de kommunistiska idealen bakom sig. Hans syn på yttrandefriheten hör i alla fall mer hemma i en kommunistisk diktatur än i ett demokratiskt Sverige. Istället för att till det yttersta värna den grundlagsskyddade press- och yttrandefriheten, öppnar han för möjligheten att ta ifrån oborstade politiska dissidenter deras lagstadgade rättigheter att yttra sig och publicera sig offentligt. Det är illa. Mycket illa. Ändå går PO längre än så. Som Thomas Gür upprört konstaterar i Svd (här och här), hotar PO dessutom allmänhetens folk att inskränka även deras rättigheter om de fortsätter att läsa fel media. Detta är naturligtvis alldeles förfärligt. Ändå var mediala reaktionen närmast obefintlig, med undantag från Gür och några ytterst läsvärda inlägg av enskilda bloggare, som Antroposcene och den nyss nämnda Fnordspotting. Så läs dem!

Kristna måste tåla grövre kränkningar än muslimer

Hur ser PO egentligen på press- och yttrandefriheten? Var hans uttalande om att inskränka grundlagsskyddade friheter bara var ett olycksfall i arbetet? Något som han egentligen inte menar? Jag tror inte det. Han försvarar nämligen inte bara sitt uttalande i en debatt med Gür, utan har dessutom sagt liknande saker förut. Som ledarskribent i Corren förklarade han t.ex. 2008 att det är helt förenligt med yttrandefriheten att publicera karikatyrteckningar där Djävulen bajsar i munnen på en korsfäst Kristus, men att det däremot är helt fel att publicera karikatyrer av Muhammed. Varför då, kan man undra. Sigvardsson förklarar:

Kristendomen är majoritetsreligion i Sverige. Därmed är det rimligt att dess anhängare får finna sig i att den kritiseras och utmanas på ett betydligt mera drastiskt sätt än vad representanterna för minoritetsreligioner ska behöva stå ut med.

Det här är naturligtvis alldeles häpnadsväckande. En chefredaktör och blivande pressombudsman som villkorar yttrandefriheten efter etnicitet och religionstillhörighet! I Sverige ska alltså en invandrad kristen iranier i egenskap av att vara kristen få finna sig i att kränkas av en invandrad muslimsk landsman, samtidigt som den kristne enligt PO missbrukar den svenska yttrandefriheten om hen kränker muslimen tillbaka! I Sverige ska alltså etniska svenskar få finna sig i att kränkas av alla invandrare, eftersom de etniska svenskarna fortfarande utgör en majoritet i landet, samtidigt som de skulle missbruka sin yttrandefrihet om de beter sig kränkande tillbaka! Resonemanget är verkligen skrämmande. En PO som sätter etnisk härkomst och religionstillhörighet framför principen om likhet inför lagen är minst sagt en PO som inte har förstått lagens andemening. Det är också en PO leker med elden i en krutdurk. Om det verkar han emellertid ha förstått lite. Därför tycks han heller inte se problemen med att han  å ena sidan fördömer alternativmedier som publicerar identiteten på människor av utländsk härkomst som har åtalats eller dömts för mord, våldtäkt och andra våldsbrott i Sverige, samtidigt som han å andra sidan försvarar publiceringen av identiteten på etniskt svenska ”näthatare”, som inte alls har dömts för något brott. Ett utslag av politisk korrekthet? Självklart! Ett typexempel på den så svenska antirasistiska rasismen? Jadå! Likhet inför lagen? Knappast!

Att ”missbruka yttrandefriheten”

Men Jösses, tänker ni nu, Allmänhetens PO står ju på etablissemangets sida mot folket och inte på folkets sida mot etablissemanget! Och den svenska journalistkåren måste väl reagera om deras friheter att uttrycka och publicera sig är hotade att inskränkas? Ja några journalister har reagerat. Förvånansvärt många av dessa har dock reagerat med förtjusning. Behrang Kianzads positiva inställning till en politiskt villkorad yttrandefrihet har redan nämnts. Här är några andra exempel. Enligt Karin Olsson på Expressen är det t.ex. rätt att hänga ut de som skriver anonymt på s.k. ”hatsajter”, eftersom detta är ett ”missbruk av yttrandefriheten”, samtidigt som hennes tidning närmast konsekvent döljer identiteten på dömda mycket grova brottslingar av utländsk härkomst. I Aftonbladet frågar sig Elisabeth Höglund om ”yttrandefriheten verkligen [måste] skyddas till varje pris?” och når slutsatsen att den i alla fall inte behöver värnas för t.ex. Lars Vilks, eftersom han ägnar sig åt att ”missbruka yttrandefriheten”. I Dagens Seglora hävdar Helena Myrstener att ”yttrandefrihet som bygger på ignorans och lusten att väcka löje är ett missbruk av yttrandefriheten”. Kanske borde Myrstener ha läst denna text, innan hon uttalade sig på just det sättet. Och vi får naturligtvis inte glömma den fantastiska episoden när SR:s och SVT:s ständiga medarbetare Alexandra Pascalidou i sin besvikelse över SD:s framgångar i EU-valet 2014 fastslog att ”hela det politiska etablissemanget” nu måste våga ”diskutera heta potatisar som yttrandefrihet”.

Yttrandefriheten som en ”het potatis”

Jodå, det är sant. Pascalidou sade faktiskt så och mer därtill. Och den som tvekar om huruvida följande faktiskt är sant, kan själv se episoden här. Sverigedemokraterna hade alltså gått framåt kraftigt i valet till Europaparlamentet 2014, trots massiva motkampanjer från såväl media som från den inom- och utomparlamentariska svans av fotfolk och ungdomsförbund som utför dirty jobs åt S och V. I SVT:s valvaka var två gäster från den yttersta vänsterkanten inbjudna att kommentera Sd:s framgångar. Först ut var America Vera-Zavala, som är f.d. presstalesman för för Vänsterpartiet. Hennes politiska ideal torde bl.a. framgå av att hon var kolumnist på APK:s gamla tidning Flamman, liksom inte minst av ett uttalande 2003, där hon hyllade Fidel Castro och utropade den kommunistiska revolutionen på Kuba som ”något av det vackraste som genomförts”. Av SVT presen-terades hon bara emellertid som ”dramatiker och vänsteraktivist”. Vera-Zavala:

– Jag är väldigt besviken över Sverigedemokraternas framgång, för det måste man ändå kalla det för att det är. Och jag tror att det finns ett problem, det här att man inte har, liksom, släppt fram den här folkliga villigheten [?] som har funnits, utan att det har varit den här diskussionen att det är så viktigt att de får komma till tals och bla bla, och att man inte har respekterat det här att vända ryggen till.

Med ”den folkliga villigheten” avser Vera-Zavala viljan hos de vänsteraktivister som försökte störa ut Sd:s valturné. Hon säger alltså att Sd borde ha fråntagits den demokratiska rättigheten att hålla politiska möten eftersom vänsteraktivisterna ville det. Man skulle möjligen kunna tycka att en f.d. presstalesman för ett riksdagsparti hade en något annorlunda syn på hur de grundlagsskyddade byggstenarna i den svenska demokratin ska förvaltas. Det skulle man i och för sig även kunna tycka när det gäller journalister på statliga SVT och SR, som t.ex. valvakans andra gäst Alexandra Pascalidou. Men då blir man återigen besviken. Vad kände Pascalidou efter SD:s framgång?

– Äh jag tycker att det är väldigt trist, samtidigt som vi ser ett väldigt tydligt budskap ifrån svenska väljare, att dom vill att vi tydligare och starkare ska höja rösten mot rasism, för jämlikhet och för jämställdhet, det var ju därför som dom bland annat röstade in äh F! … iii, äh, iiie… eee liksom till Europaparlamentet. Det är väldigt trist med Sverigedemokraterna, men det här krä… ställer också mycket högre krav på heeeela det politiska etablissemanget att man faktiskt ska våga diskutera heta potatisar som yttrandefrihet, och faktiskt förklara vad det verkligen innebär.

11988698_942834255776372_2283300415659067618_n - Kopia

Sveriges Radio bildsätter sin deklaration om opartiskhet med ett foto på Alexandra Pascalidou. Bilden är hämtad här.

Man skulle kunna ironisera över dessa figurer, om det inte hade varit för allvaret i det som sägs. För betänk detta: det som faktiskt hände i direktsändning på en valvaka (!) efter ett demokratiskt val (!) är alltså att en f.d. presstalesperson för ett riksdagsparti (!) och en statligt anställd SVT/SR-journalist (!) argu-menterade för att den grundlagsskyddade yttrandefriheten och rätten till att hålla politisk sammankomst ska inskränkas för människor som inte delar deras egna åsikter (!). Att Pascalidou här dessutom öppet hyllar F! trots att hon vid denna tidpunkt själv var programledare för ett politiskt debattprogram (!) gör naturligtvis saken om möjligt än värre.

Uppseendeväckande syn på yttrandefriheten och demokratin, säger ni. Men tror ni att det kom någon reaktion från Sveriges övriga journalistkår? Från Sveriges politiker? Tror ni det, så tänk igen. Istället för det ramaskri som förmodligen hade följt om detta hade ägt rum i något annat demokratiskt land, har utvecklingen tvärtom gått åt ett håll som onekligen måste falla dessa människor i smaken.

Ett lagbrott att tänka antifeministiska tankar?

Vi har t.ex. fått officiella utredningar av norska och svenska feminister som propagerar för att ”antifeminism” ska göras olaglig. Med ”antifeminism” avses då ”holdning, væremåte og handling”. Men vad nu, tänker ni. ”Hållning, sätt att vara och handling”? Är detta månne en feministisk smygattack mot de patriarkala kulturella strukturerna inom många invandrargrupper? Nej då, tänk igen. Rapporten är faktiskt mycket tydlig på denna punkt: ”I antifeministisk ideologi står den hvite heterofile mannen i en truet særstilling”. Antifeminism, islamofobi och invandringskritik är nämligen bara aspekter av samma sak. Ja, i alla fall enligt de som står bakom rapporten. Hur rapporten bemöttes? Jo, i norsk press väckte den debatt. I svensk mainstream media hände ingenting. Så framtiden får väl utvisa om den vite mannen i Sverige får stå ut med ett antifeministiskt tankeförbud, medan landets militanta islamister kan fortsätta sprida sin – tydligen – feministiska ideologi.

Ett lagbrott att uttrycka sig nedlåtande om islam?

Minns ni att den blivande pressombudsmannen ansåg att det är förenligt med yttrandefriheten att avbilda Djävulens bajsande i munnen på den korsfäste Kristus, men däremot inte att göra karikatyrer av profeten Muhammed? Den blivande PO gjorde nog åtminstone företrädare för Islamiska förbundet nöjda. Denna islamistiska organisation krävde ju för några år sedan att yttrandefriheten måste ”balanseras” för att motverka kränkningar av islam. Kraven var så långtgående att inte bara andra muslimska företrädare i Sverige reagerade, utan till och med flera svenska dagstidningar och politiker. Det sistnämnda säger verkligen inte lite. Men frågan är om inte de islamister som drev denna agenda ändå har fått vissa framgångar, genom den allt mer politiserade tillämpningen av Lagen om hets mot folkgrupp.

Missförstå mig inte här! Lagen om hets mot folkgrupp är i sig nog både nödvändig och viktig. Men bruket av den förfärar ibland. Som när den lokale Sd-politikern Michael Hess dömdes i Blekinge tingsrätt enligt denna lag för att ha smädat islam och muslimer. Enligt tingsrättens dom, som kan läsas här, spelade det tydligen ingen roll huruvida det Hess hade uttryckt var sant eller inte. Han dömdes ändå för att han hade uttryckt sig på ett sätt som ”inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor.” Eller som Ivar Arpi kritiskt sammanfattade det hela: ”Hess dömdes av den enkla anledningen att han inte höll tillräckligt god ton.” Det kan vara värt att påminna om att tingsrättens nämndemän består av politiskt utnämna ledamöter, som till allra största delen är Hess’ politiska motståndare. Hess friades senare i Hovrätten. Där domineras juryn av utbildade jurister.

I Nyköpings tingsrätt åtalades en syriansk man för hets mot folkgrupp, efter att ha skrivit ”Det är inte normalt att vakna till en åsna som har ont i magen” på Facebook och lagt ut en bild på en böneutropande imam, som utförde en gudstjänst utanför hans fönster. I detta fall var åtalet så bisarrt att till och med borgerliga ledarskribenter reagerade. Men den som sade det bäst var Lars Bauhn, professorn i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet, som också fick inleda denna text. Bauhn satte också in hetslagstiftningens politiserade tillämpning i ett större perspektiv för att visa vad som faktiskt står på spel. Jag låter därför Bauhns viktiga ord få avsluta denna sannolikt på tok för långa text:

När man som nu i Nyköping åtalar en man som i ironiska ordalag påpekat att det inte är njutbart för alla att ta del av andras religionsutövning, så tar man lagen och samhället flera steg tillbaka. Detta är i praktiken att återinföra hädelselagstiftning bakvägen, via hetslagstiftningen. Det du får säga om glassbilens melodi, det får du inte säga om böneutroparen. Vi åläggs att ta av oss mössan för religiösa synpunkter på ett sätt som inte gäller för andra aktiviteter i samhället. Vadderad med hänsynsargument tar den religiösa lättkränktheten åter plats på scenen.

I själva verket saknar vi här en annan hetslag, nämligen en lag om hets mot demokratin. En sådan lag skulle rikta sig mot våld och hot om våld som syftar till att begränsa individers möjlighet att utöva sin åsikts- och yttrandefrihet. Den som hotar en karikatyrtecknare på grund av hans bilder skulle då inte dömas bara för hotet, utan för att ha gjort sig skyldig till grundlagsbrott. I likhet med nuvarande hetslagstiftning skulle alltså hets mot demokratin vara en försvårande omständighet i bedömningen av våld och hot om våld. Med en sådan lag gör vi också klart, att det är demokratin och de medborgerliga fri- och rättigheterna som anger gränserna för religionens plats i samhället, inte tvärtom.

 TILLÄGG:
Efter att denna text var färdigskriven har det publicerats två mycket viktiga debattartiklar till tryck- och yttrandefrihetens försvar i Sverige. Jeanette Gustafsdotter och Per Hultengård, vd respektive chefsjurist för Tidningsutgivarna – Medier i Sverige, belyser den ökade viljan bland riksdagens ledamöter att göra lagändringar för att inskränka tryck- och yttrandefriheten. Jonathan Lundqvist, Reportrar utan gränser, varnar för samma tendens bland politiker och media. Vidare har Nils Börje Tallroth belyst och kritiserat SVT:s nyspråkslistor och Ulf Larsson har problematiserat det mediala och politiska nyspråket i allmänhet.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s