Smittorisk

Flera svenska tidningar har på senare tid uppmärksammat den drastiskt ökade spridningen av smittsamma sjukdomar som har följt i kölvattnet av den mer eller mindre okontrollerade invandring som har pågått under senare år. Detta är i grunden en gemensam europeisk fråga, men i  Sverige hopar sig problemen på ett sätt som inte har sin motsvarighet i andra europeiska länder. Och till stor del bär de svenska beslutsfattarna skulden för det.

I många länder är det obligatoriskt för alla asylanter att genomgå en hälsoundersökning, eftersom detta är ett effektivt sätt att upptäcka och förhindra smittspridning av sjukdomar och bakterier som är vanligare i asylanternas ursprungsländer än i ankomstlandet. Sverige är emellertid inte som andra EU-länder i något som berör migration. Sålunda inte heller i denna fråga. I Sverige hävdar man istället att en obligatorisk hälsokontroll utgör en kränkning av den asylsökandes personliga integritet, varför hälsokontroll i just vårt land endast erbjuds asylanter som en frivillig möjlighet. Detta har resulterat i att endast en mindre del av alla asylsökande genomgår hälsoundersökningar  (se t.ex. här, här, här, här, här, här, här). Och trots upprepade varningsrop om vilka konsekvenser detta har fått och kan komma att få (här, här, här), tycks den frivilliga kontrollen oavsett allt vara en ordning som ska bestå.

Från politiskt håll värnar man alltså främst om de asylsökandes rätt att själva välja om de vill genomgå hälsokontroll. Samtidigt har flera smittor av det mer allvarliga slaget enligt Folkhälsomyndigheten fått fäste i Sverige just genom immigrationen. Spridningen av den multiresistenta bakterien ESBL-carba har t.ex. mer än fyrdubblats på fyra  år. Bakterien är extremt  svår att bekämpa och i många fall krävs amputation. Enligt Folkhälsoinstitutet bär de drabbade i nästan samtliga fall med sig smittan från Asien och Mellanöstern. Samma spridningsväg gäller även t.ex. den extremt svårbemästrade multiresistenta bakterien MRSA, liksom utbredningen av HIV och tuberkulos.

Tuberkulos var en gång helt utrotad i Sverige, men är idag starkt på väg tillbaka. De främsta orsakerna till detta är en rekordstor invandring från länder där sjukdomen fortfarande är vanlig i kombination med överfulla svenska asylboenden, trångboddhet och allt för stora skolklasser. Den ökade smittspridningen i de svenska skolorna är för övrigt redan ett faktum. På senare tid har bland annat tuberkulos upptäckts på förskolor i t.ex. Timrå, Örebro, Bromma och Torsby. Ändå saknar de svenska skolorna helt möjlighet att själva gardera sig för dessa utbrott, eftersom de enligt lag måste ta emot nyanlända barn, samtidigt som de inte får kräva att dessa genomgår hälsokontroller. En fortsatt asylpolitik enligt sardinburksmodellen lär inte ändra på den saken i positiv riktning.

Hur kan det få vara så här?

”Ingen människa är illegal”, brukar förespråkarna för fri invandring hävda. Men varför ska även sjukdomar få åtnjuta friheten av de öppna gränsernas politik?

”Vi vill ha ett inkluderande samhälle”, säger de också. Men varför ska även skadliga bakteriekulturer inkluderas i bygget av det mångkulturella samhället?

Och inte minst: hur kan det komma sig att en svensk kossa eller hund åtnjuter större smittskydd än ett förskolebarn?

Ja, för så är det faktiskt. För den katt eller hund som förs in i Sverige från ett annat EU-land gäller enligt Jordbruksverket och  Tullverket att djuret ska ha ett namn och en säkrad identitet, som styrks med en tatuering eller ett mikrochips under huden, liksom ett pass i vilket en legitimerad veterinär bekräftar att djuret är vaccinerat mot rabies. För den som vill ta med en katt eller hund från ett land utanför EU gäller dessutom att djuret måste flygas till Sverige och endast får ankomma till Arlanda i Stockholm eller Landvetter i Göteborg, som har särskilda resurser för handhavandet med djur som skulle kunna bära på smittor. Därtill måste enligt Jordbruksverkets bestämmelser den hund eller katt som ankommer till Sverige från ett icke EU-land som saknar rabieskontroll enligt EU:s standard, dessutom sitta i karantän i 120 dagar och därefter ytterligare två månader i hemisolering. Regleringen av införsel av hund och katt i Sverige är i själva verket så avancerad och detaljstyrd att Jordbruksverket har känt behov av att publicera en 36 sidor lång förklarande folder som riktar sig till allmänheten. Och då är dessa regler ändå spartanska i jämförelsen med Jordbruksverkets förordningar gällande införsel av djur som ingår i människans matproduktion.

De stränga reglerna för införsel av djur i Sverige är naturligtvis helt rimliga, eftersom skälen till förordningarna är att motverka spridning av smittsamma sjukdomar såväl från djur till djur som från djur till människa. Men samtidigt blottlägger denna detaljerade smittskyddsreglering gällande djurinförsel till Sverige också hur gränslöst oansvarig och släpphänt regleringarna är när det istället gäller frågan om smittskydd och mänsklig migration.

Så därför: här är tre frågor till Åsa Romson och Annie Lööf som man gärna skulle vilja, men antagligen aldrig kommer att få svar på:

– Varför väger den enskilde asylantens personliga vilja att inte smittestas tyngre än de rättigheter att inte smittas av farliga sjukdomar som hens medboende på migrationsverkets bostäder rimligen borde ha?

– Varför väger den svenska medborgarens rättighet att inte bli exponerad för allvarliga smittor lättare än den asylsökandes vilja att avstå en hälsoundersökning?

– Varför är smittskyddet väsentligt mindre för det svenska folket än för svenska kossor, kaniner och hundar?

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s