Kort om Alfons Åbergs rasifierade plåster

Under kvällen satt jag tillsammans med mina barn och tittade på nygjorda tv-avsnitt om Alfons Åberg (oj vad man saknar Björn Gustafson förresten). Rätt som det var betraktade jag  en oroad Alfons Åberg, som grubblade över orättvisan att det inte fanns hudfärgade plåster som passade mörkhyade människors färgpigment.
Frågan om rasifierade plåster har alltså nått barntelevisionen.
Och det är väl toppen! Orättvisor tycker vi ju inte om. Men för min del blev jag något konfunderad. Jag har trots allt ganska stor erfarenhet av barn. Oavsett om det är killar eller tjejer och hur olika deras personligheter än är, brukar ingen unge intressera sig för hudfärgade plåster. Tvärt om, faktiskt. Är det något som verkligen är ointressant är det just hudfärgade plåster.
Plåster i sig är förstås viktiga i barnens sinnevärld. Till och med mycket viktiga för vissa. Det ska vara ”oj slog du dig”, blås, blås, puss – och sedan plåster. Men som alla föräldrar vet: det ska vara plåster med bilar på, det ska vara flygplan, prinsessor, blommor, seriefigurer och nallebjörnar. Plåster ska definitivt röda eller blå. Eller gärna rosa. Grönt kan vara ok det med. Men plåster ska aldrig, aldrig, aldrig vara tråkigt beigea utan bilder. Då kan det nästan vara.
Något säger mig därför att frågan om rasifierade plåster är väsentligt viktigare för vissa vuxna som gör barnprogram, än för de barn som orkar se dem.
Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s