Timbros auktoritära populister

 

I en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter skriver Timbros Andreas Johansson Heinö och Karin Svanborg-Sjövall om ”auktoritära populistpartiers” allt starkare framväxt i Europa och hur ”etablerade politiska partier” ska hantera denna. Angående det senare föreslår författarna att:

1) De etablerade partierna ska skilja mellan dagspolitiska sakfrågor, där populister kan vara med och påverka, och grundläggande demokratiska principer som aldrig är förhandlingsbara. ”Kompromisser med populister i sakfrågor måste kombineras med ett starkare konstitutionellt ramverk som skyddar den liberala demokratins fundament: maktdelning, äganderätt och minoritetsskydd.”

2) De etablerade partierna ska skapa ”fler farthinder för beslutsfattande”, eftersom populister använder ”den politiska makten till att snabba på beslutsfattandet” för att försöka skapa ”en stat med starkare muskler”.

3) De etablerade partierna ska behandla populistiska partier på samma sätt som andra partier.

4) De etablerade partierna ska erkänna att politiker inte kan lösa alla samhällsproblem, eftersom populister vinner på brutna löften.

Av dessa fyra punkter köper jag de två sista rakt av. De två första ställer dock till vissa problem. Vad utmärker enligt författarna ett auktoritärt vänster- eller högerpopulistiskt parti? Här lämnas läsaren frågande. Det närmaste man kommer en förklaring är påståendet att populistiska partier på vänster- och högerkanterna är partier med ”auktoritär ideologi”, som gör en stark åtskillnad mellan ”eliten” och ”folket”, och som uppvisar:

bristande tålamod med rättsstatens principer och bristande respekt för de oberoende institutioner som är nödvändiga för en fungerande maktdelning. Högerpopulismens attacker på minoritetsrättigheter, liksom båda gruppernas föraktfulla inställning till äganderätt, är en fullt logisk utlöpare av den inställning till majoritetens primat som genomsyrar den auktoritära demokratisynen.

Jag måste erkänna att Karin Svanborg-Sjövall har gått under min radar. Däremot brukar jag läsa det mesta som Andreas Johansson Heinö skriver i svensk media – ofta med uppskattning, men denna gång känner jag mig något förvirrad. För även om de inte rakt ut säger detta, torde det vara uppenbart att författarna med ”auktoritära populistpartier” i Sverige främst avser Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Samtidigt torde det i realiteten vara de andra ”etablerade partierna” som historiskt har agerat på just de sätt som författarna definierar som auktoritär populism.

Ta till exempel påståendet att det är ett typiskt drag för auktoritära populistpartier att försöka kringgå de ”farthinder” i författningen, som existerar för att förhindra snabba och ogenomtänkta beslut. Ett av de viktigaste ”farthindren” som den svenska demokratin någonsin har haft var riksdagens andra kammare, som dock S med de borgerliga partiernas godkännande avvecklade 1971. Denna konstitutionella förändring motiverades uttryckligen bl.a. med att man strävade efter att skapa en starkare stat, eller ”en stat med starkare muskler”, och få möjligheter att ta snabbare beslut i stora och kontroversiella frågor.

Det var också denna förändring som på sikt skapade den rådande politiska ordningen med extrem partipolitisk toppstyrning, där riksdagsledamöterna har förvandlats till ett knapptryckarkompani med förhållandevis mycket liten reell makt. Minns dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldts ifrågasättande av sitt eget partis riksdagsledamöter i samband med FRA-debatten: ”Vilka tror ni att ni är? En remissinstans? Ni är här för att göra som jag säger!” Så mycket för maktdelning och så mycket för farthinder.

Eller ta författarnas påstående att auktoritära populistpartier hotar existensen av oberoende institutioner för en fungerande maktdelning. Vilka oberoende institutioner tänker författarna på? Knappast de institutioner i alla fall, som S och M har lagt under sin kontroll genom att utnämna ex-politiker och lojala tjänstemän som chefer och generaldirektörer. På vilket sätt har de ”etablerade partierna” bejakat en reell och fungerande maktdelning genom att använda regeringsmaktens utnämningsinstrument på detta sätt? Och för övrigt: är det inte fr.a. S som under mer en ett halvsekel har motarbetat civilsamhällets fundament till förmån för ”den starka stat”, som de själva mer eller mindre växte samman med?

Eller ta påståendet att auktoritära populistpartier hotar äganderätten. Detta må gälla för Vänsterpartiet, som i vanlig marxistisk tradition vill förstatliga allt och alla. Men på vilket sätt skulle Sverigedemokraterna hota äganderätten? Och för att vända på frågan: hur väl har de liberala partierna stått upp när äganderätten har stresstestats på riktigt under senare år? Varför har de liberala partierna uttryckt starkare stöd för inträngande romer än för de markägare som har fått sina ägor annekterade av romska tiggarläger? När adresserade senast de liberala partierna Polisens den obscent låga uppklarandegrad av inbrott och personrån? På vilka sätt slår liberaler vakt om äganderätten i dessa minerade frågor?

Och ta påståendet att ”auktoritära populistpartier” vill inskränka minoriteternas rättigheter. På vilket sätt skulle de vilja det? Vänsterpartiet vill tvärtom öka den positiva särbehandlingen av Sveriges inofficiella och officiellt fastslagna minoriteter. Sverigedemokraterna vill också ge utökat skydd av landets erkända minoriteter och förespråkar i övrigt att de inofficiella minoriteterna ska behandlas på exakt samma sätt som befolkningen i övrigt. På vilket sätt skulle detta vara att inskränka minoriteternas rättigheter? Menar författarna att de minoritetsgrupper som inte utsätts för positiv särbehandling därmed per definition diskrimineras?

Och fundera slutligen över påståendet att auktoritära populistpartier gör skillnad mellan ”folk” och ”elit”. Detta stämmer förvisso både för V (”kapitalisterna”) och SD (”etablissemanget”). Men är dessa båda verkligen de enda partier som gör detta? Vilka är det i så fall som t.ex. S protesterar mot den 1 maj varje år och som ständigt står som måltavla för LO:s retorik i snart när varje debatt? Är måltavlan ”folket” eller är det en sorts odefinierad form av elit som S och LO ska skydda folket från?

Ska man läsa Johansson Heinös och Svanborg-Sjövalls text bokstavligt, tror jag att man måste acceptera att ”auktoritära populistpartier” finns både här och där i Sveriges politiska fält.

Edit: Efter att denna text publicerades har  den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Robert Stenkvist, liksom Aftonbladets Åsa Linderborg svarat på Johansson Heinös och Svanborg-Sjövalls text.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s