”SLAGET OM SVENSKHETEN” del 1: Etniska svenskar – finns de?

Etnisk grupp:namngiven grupp av människor med myter om ett gemensamt ursprung, en gemensam historia, någon eller några former av gemensam kultur (religion, språk, traditioner etc.), en förankring till ett territorium och en känsla av intern solidaritet”. (Nationalencyklopedin).

Nation:En nation är ett kollektiv av människor som förenas av gemensamma faktorer såsom språk, religion, etnicitet, härstamning, historia, kultur, traditioner, gemensam styrelseform och sociala normer” (Wikipedia).

Ingen har väl kunnat undgå de tafatta fosterländska tongångarna i årets upplaga av Almedalsveckan. Inom media började man förbluffat tala om ”slaget om svenskheten”. Men vad är i så fall svenskt? Finns det etniska svenskar?

Att det finns etniska svenskar är naturligtvis en självklarhet. Men av någon anledning har det mångkulturalistiska elitistiska nätverk som slarvigt brukar kallas ”det svenska etablissemanget” under de senaste två decennierna hyllat snart sagt varje utländsk etnicitet, samtidigt som existensen av en svensk etnicitet ihärdigt har förnekats. I SR:s debatt om nationalismen i Almedalen, den 7 juli (c:a 3.30 in i programmet), menade sig t.ex. Daniel Suhonen tala för ”De som finns i det här landet och därmed är svenskar”. Är det enda kravet för att vara svensk att man ”finns” i Sverige?

Alla i hela världen är svenskar!

Har vi förresten inte hört det förr? ”Alla som bor i Sverige är svenskar”, fastslog Mona Sahlin i GT den 6 juni 2001. Alla som åker tunnelbana i Stockholm är svenskar, menade Åsa Romson. Det är ”nya svenskar” som anländer till asylboenden för att invänta besked om eventuellt uppehållstillstånd och medborgarskap, ansåg Kd:s Penilla Gunther. ”Svenskhet definieras enbart genom medborgarskap”, hävdade den kurdiske komikern Soran Ismael. ”Alla svenska medborgare är svenskar”, hävdade riksantikvarien Lars Amreus. Allt tal om etniska svenskar är ”väldigt knäppt i alla sammanhang”, sade Mp:s Maria Wetterstrand. Faktiskt på gränsen till nazistiskt, ansåg DN:s Mats J. Larsson.  ”Tusentals svenskar behöver assimileras” eftersom ”Det är osvenskt att tro att människors ursprung har någon som helst betydelse”, hävdade Nyheter24:s debattchef Totte Löfström. ”Vi vore inget, ingenting alls, utan vår mångkultur”, påstod Aftonbladets ledarskribent Åsa Petersen.

Det får väl anses oklart vem som har gett det svenska etablissemanget rätten att både förneka etniska svenskar deras etnicitet och samtidigt projicera sin egen – tydligen omedvetna – svenska etnicitet på varje utländsk människa som sätter sin fot i vårt land. För min del är jag förbryllad över hur etablissemangets debattörer över huvud taget kan vara så oreflekterat övertygade om att alla dessa människor ens vill bli identifierade som svenskar. Tänk om de istället vill vara kurder, perser, och syrianer som lever i Sverige? Det ligger onekligen en häxbrygd av extrem blind etnocentrism och implicit identitär imperialism i det mångkulturalistiska etablissemangets retorik om svenskhet. Och jo, jag känner igen den, för jag har själv varit en av de som gav uttryck för den.

När den etniska svensken både finns och inte finns

För de flesta som inte är etniska svenskar, är svenskarnas etnicitet självklar. Den som betvivlar den saken kan åka till närmaste invandrarförort och fråga. Ändå hävdar många inom Sveriges etnocentriskt blinda etablissemang (som vanligen bor mycket isolerade från samma förorter) att en svensk etnicitet inte existerar. Men menar de vad de säger? Jag tror inte det. För ibland finns det faktiskt etniska svenskar. Det är bara när det passar det egna narrativet som etniska svenskar inte finns.

År 2001 ifrågasatte t.ex. Mona Sahlin själva utgångspunkten för att diskutera vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken med orden ”Vem är förresten svensk och vem är invandrare?”. Trots att hon då redan hade svarat på sin egen fråga. Invandrare är de som hon ansåg skulle särbehandlas positivt på arbetsmarknaden: ”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet. Det ska räknas som ett plus att ha en annan etnisk bakgrund än den svenska” (GP den 22 okt. 2000). Enligt Sahlin är svenskar de som ska drabbas negativt av andras positiva särbehandling. En åsikt hon f.ö. delar med Zoran Alagic (presschef på Lärarnas riksförbund) och Kurdo Baksi (redaktör för Svartvitt.se), som anser att åtminstone ”alla vita, långa, heterosexuella, blonda och blåögda män mellan 40 och 50 år [ska] ställas längst ner i anställningshierarkin, i universitetskorridorerna, på tidningsredaktionerna och i bolagsstyrelserna”. Enligt Sahlin är svenskar också det folk som saknar kultur. Som hon uttryckte saken på en turkisk kulturfestival: ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Även den förre statsministern Fredrik Reinfeldt tycks anse att etniska svenskar både finns och inte finns. På en fråga från Jimmie Åkesson om varför inte svenskar omfattas av lagen om hets mot folkgrupp, hävdade Reinfeldt att etniska svenskar inte finns. Alla som bor i Sverige är svenskar. I en diskussion om arbetslöshetsnivåer påpekade Reinfeldt däremot att arbetslösheten var hög för utrikesfödda men låg för ”etniska svenskar mitt i livet”. På detta uppenbarligen kontroversiella uttalande reagerade bl.a. Socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven, som upprört ansåg att ”det är otäckt att en statsminister i Sverige pekar ut vissa grupper och särar ut dem i vi och dom”. Ändå har hans eget parti också slagit fast att ”personer med invandrarbakgrund [har] svårare att få jobb än etniska svenskar. Centerpartisten Fredrick Federley påstod att Reinfeldt ”spelar SD i händerna genom att bekräfta att vissa har mer rätt till Sverige än vad andra har” när han gjorde skillnad på etniska svenskar och utlandsfödda. Centern hade dock inga problem med att själva söka ”en junior pressekreterare, gärna med annan etnisk bakgrund än svensk”. Opinionsbildarna på Dagens Arena hävdade att Reinfeldts uttalande var vämjeligt, vansinnigt och rasistiskt. Själva delade de dock glatt in människor i grupper med nordisk och utomnordisk bakgrund, när de propagerade för en större utomnordisk representation i svenska medier.

När det blev nazistiskt att värna om den samiska nationen

Allra tydligast framträder det mångkulturalistiska etablissemangets självmotsägelser i synen på etnisk svenskhet i reaktionerna på Niklas Orrenius numera infamösa DN-reportage om sverigedemokraten Björn Söder, från december 2014. Söder försökte förklara att han ser etniska svenskar, samer och judar som olika nationer – här i betydelsen etniska/kulturella folkgrupper – inom landet Sveriges gränser: ”Det är ju så att Sverige i dag inrymmer andra nationer. Vi har ju till exempel den samiska nationen. De är svenska medborgare, men tillhör den samiska nationen”.

Sällan har väl ett uttalande blivit så falskt och medvetet missförstått, som detta. Söder och SD verkar politiskt för att den samiska nationens kultur, språk och historia ska få starkare statligt skydd. SD:s kritiker ville få Söders uttalande om en samisk nation som något rasbiologiskt och nazistiskt.

Enligt Anne Ramberg, aktivist och generalsekreterare för Sveriges advokatsamfund, påminde uttalandet om ”SDs rasideologiska grundvalar. Skallmätning nästa?”, utropade hon retoriskt på Twitter. Hårda ord, onekligen. Men bara två år tidigare hade Ramberg själv aktualiserat frågan om svensk och icke-svensk etnicitet i en kritik av det svenska rättsväsendet, som hon ansåg inte har utsett ”nämndemän som på ett tillfredsställande sätt representerar befolkningens sammansättning när det främst gäller ålder och etniskt ursprung”. Rasideologi? Skallmätning nästa?

Sametingsledamoten Lars-Jonas Johansson ville inte vara sämre. ”Det är ju en fruktansvärd människosyn som de har, det är ju ungefär som Hitler”, sade han om SD apropå Söders tal om en samisk nation. Därefter bekräftade han något oväntat exakt det som Söder just hade sagt: ”Jag är same, jag är svensk medborgare, jag hör till en egen nation som har sitt område inom Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Vi har funnits här sedan urminnes tider och nationen kallas Sápmi. För någon dag sedan uttalade SD:s partisekreterare och Riksdagens andre vice talman, Björn Söder, att samer och judar som är svenska medborgare, tillhör andra nationer och därmed inte är svenskar.

Även Judiska Centralrådets ordförande Lena Posner-Körösi hängde på drevet mot Söder. Enligt henne skulle Söders uttalande om en judisk nation i Sverige vara uttryck för ”en falsk och vidrig människosyn”. Naturligtvis kom den även den obligatoriska referensen till 1930-talets Nazityskland, eftersom Söder – enligt Posner-Körösi – egentligen menade att svenska judar är ”femtekolonnare som inte är renrasiga”. Problemet var också, fortsatte Posner-Körösi, att Söder och SD ”tar sig friheten att göra sig till talespersoner om identitet, de ska definiera vem som är vad och vem som ska ha rätt att få kalla sig svensk”. Detta är dock inte helt sant. Centralt i SD:s syn på svenskhet är bl.a. den enskilda individens egen uppfattning om sin identitet (Principprogram, s. 15). SD kallar det för ”öppen svenskhet”. Posner-Körösi gör sig dock själv till talesperson för en väsentligt mer exkluderande form av etnicitetsdefinition när hon förklarar vem som ska ha rätt att kalla sig jude: ”om man känner sig som jude, och har minst en förälder som är det, då är man jude”. En judisk identitet kräver alltså blodsband. Det finns ingen ”öppen judiskhet”. Personligen beklagar jag detta. Jag är själv inte jude, men jag sympatiserar starkt med det judiska folket och den judiska kulturen och skulle se det som en stor ära att få bli en del av den gemenskapen.

Den som gick till allra hårdast attack mot Söder var inte förvånande vänsterpartisten Rossana Dinamarca, som bl.a. skämde ut sig och delar av Riksdagen med allehanda aktivistiska ”Du är inte min talman”-kampanjer och andra barnsligheter. Hennes utåtagerande upprördhet över Söders distinktion mellan etniska svenskar och etniska samer torde dock vara betydligt överspelad. Bara någon månad tidigare undertecknade nämligen Dinamarca själv en riksdagsmotion där hon skilde mellan ”den svenska majoritetsbefolkningen, samer och sverigefinnar” och krävde att samerna ska få en ökad autonomi, samt dessutom ”en officiell ursäkt av den svenska majoritetsbefolkningen” för historiskt begångna övergrepp.

Allt är ett spel

Så här destruktiv och intellektuellt nedbrytande har alltså debatten om svenskhet sett ut under de senaste decennierna. För det svenska etablissemanget förefaller allt vara ett spel, till och med så fundamentala värden som folkets identitet och självförståelse kan spelas bort, om det för tillfället gynnar den egna karriären. Och det är med denna bakgrund som man måste se de plötsliga fosterländska tonerna i Almedalen. Bör man verkligen ta den trenden på allvar? Är mångkulturens dagar räknade, som DN:s Erik Helmerson förespår?

Jag är skeptisk. Samma politiker går inte över en natt från globalism och mångkulturalism till att bli nationalister. Snarare försöker de väl ta andelar av vad de identifierar som en numera växande väljargrupp. Runt om i Sverige sitter partistrateger och analyserar Brexit och de nationalistiska partiernas tillväxt i Europa. Frustrerat ser de på sina opinionssiffror och funderar på varför SD inte försvinner. Svarslösa brottas de med problemen med den ökade oro som det svenska folket känner över samhällsutvecklingen och den allt vansinnigare identitetspolitiken. Och så tänker de, att svenskarna kanske vill ha lite fosterländskt godis – låt oss säga att vi älskar Sverige.

Kanske är jag överdrivet ironisk nu. Men oavsett vilket, kvarstår likafullt samma minerade grundfrågor som har frätt sönder samhällsdebatten under ner än två decennier. Om de nu plötsligt är fosterländskt stolta över vara svenskar? Vem är då egentligen svensk? Finns det en positiv svensk nationalism?

Dessa båda frågor som jag kommer att diskutera i ”SLAGET OM SVENSKHETEN”, del 2: Svenskar, svenskländare och inkluderande svensk nationalism.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till ”SLAGET OM SVENSKHETEN” del 1: Etniska svenskar – finns de?

  1. Ping: ”SLAGET OM SVENSKHETEN”, del 2: Svenskar, svenskländare och inkluderande svensk nationalism | ReaGenser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s