”SLAGET OM SVENSKHETEN”, del 2: Svenskar, svenskländare och inkluderande svensk nationalism

Etnisk identitet:att en person menar sig tillhöra en folkgrupp och i större eller mindre utsträckning sympatiserar med dess kulturella normer och uttryck” (Nordiska museet).

Nationalism:en världsåskådning som tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom nationernas gränser. Nationalismen hyllar nationen, kulturen, historien och slår vakt om nationalstaten och dess intressen” (Wikipedia).

I ”SLAGET OM SVENSKHETEN”, del 1, berörde jag det svenska etablissemangets nedlåtande och mycket självmotsägande jargong om vem som är svensk. Frågan aktualiserades av de tafatta fosterländska tongångarna som dominerade i årets upplaga av Almedalsveckan. Plötsligt var det inne att vara svensk. Inom media började man förbluffat tala om ”slaget om svenskheten”.

Några roades nog av detta. Särskilt sverigedemokrater, skulle jag tro, eftersom de naturligtvis förstår hur ytligt påklistrad denna plötsliga nationalkänsla är på de politiker som under decennier har haft en totalt motsatt kosmopolitisk agenda. Andra valde istället att oroas. Som Daniel Suhonen, som bekymrade sig för ett ”vi-och-dem, istället för ett vi”. Som Margit Silberstein, som kallade politikernas nationalistiska tongånga för ”osvenska” och att ”partierna leker med elden”. Eller som Özz Nûjen, som fruktade att politikernas nationalism skulle tvinga honom att bli svensk.

Svenska medborgare och etniska kurder

Det var i Aktuellt den 7 juli (ca 16 min in i sändningen) den kurdiskfödde komikern Özz Nûjen debatterade frågan om svensk nationalism med den rumänskfödda opinionsbildaren Alice Teodorescu. Teodorescu såg stora fördelar med en öppen och inkluderande svensk nationalism som alla i Sverige oavsett ursprung kan samlas kring och bli en del av. Nûjen ansåg att alla former av svensk nationalism vore förkastlig. För Nûjen vill inte bli svensk. Han flydde från Turkiet för att slippa bli turk. Han kom till Sverige, sade han, för att förbli kurd. Inte för att bli svensk. Han är, som han för några år sedan förklarade i en intervju av Åke Ortmarkkurd, men en kurd som lever i Sverige och är svensk medborgare”.

Nûjen drömmer om en framtid där etniska kurder kan samlas i ett fritt Kurdistan. Kurdiskt blod på kurdisk jord. Kurdisk etnicitet och kurdisk kultur. Nûjen är kurdisk etnonationalist. Jag tror att det är därför som han känner sig hotad av tanken på en inkluderande svensk nationalism. Han ser inte skillnaden mellan kulturell lojalitet och etnicitet. Jag tror Nûjen med sina erfarenheter från Turkiet befarar att en inkluderande svensk nationalism, där medborgare med olika ursprung samlas under gemensamma svenska kulturmarkörer, skulle tvinga honom att bli etnisk svensk.

Nûjens ovilja att bli etnisk svensk är förvisso också ett erkännande av att en svensk etnicitet existerar. Alla erkänner märkligt nog inte detta alldeles självklara faktum. Nûjens kurdiske komikerkollega Soran Ismael anser t.ex. att ”svenskhet definieras enbart genom medborgarskap”. Därför kan han både vara 100% kurd och 100% svensk. Han är etnisk kurd och svensk medborgare.

Jag känner sympati för Nûjens och Ismaels vilja att bevara sina kurdiska etniciteter. Jag har däremot svårt att acceptera att de som har immigrerat till Sverige förvägrar etniska svenskar det som de förespråkar för etniska kurder. Vad ger egentligen Ismael rätten att förneka etniska svenskar själva existensen av deras identitet? Och vad ger Nûjen rätten att fördöma en inkluderande svensk kulturnationalism, men hylla separatistisk kurdisk etnonationalism? Alice Teodorescu ställde den frågan till Nûjen. Något svar fick hon inte.

Vem vill vara svensk?

Nûjen och Ismael har under flera år varit det mångkulturalistiska etablissemangets favoritkurder. Särskilt i ifrågasättandet av det svenska. Jag berörde detta i ”Slaget om svenskheten, del 1”. Officiellt finns ingen specifik svenskhet. Idén om svensk etnicitet är rasistisk. Det enda kravet för att vara svensk är att man bor i Sverige. Man kan till och med bli ”ny svensk” i samma sekund som man passerar landsgränsen och söker uppehållstillstånd i Sverige. Det finns inget svenskt. Samtidigt är alla potentiella svenskar.

Det finns en förbluffande storsvulen naivitet bakom dessa påståenden från många i det svenska etablissemanget. Å ena sidan förnekar man etniska svenskar deras etnicitet och kulturella identitet. Å andra sidan projicerar man sin egen tydligen helt omedvetna svenska etnicitet på varje utländsk människa som sätter sin fot i vårt land. Varför tror de ens att alla i hela världen vill vara svenskar? Varför tror de att det skulle vara mer åtråvärt än att vara kurder, perser, och syrianer? Det ligger onekligen en häxbrygd av extrem blind etnocentrism och fördold identitär imperialism i det mångkulturalistiska etablissemangets retorik om svenskhet.

Och jo, jag känner igen den, för jag har själv gett uttryck för den. I den förortsskola jag jobbade i för några år sedan, dominerade elever med utländsk bakgrund. Många av dem var födda i Sverige. De allra flesta var svenska medborgare. Men nästan ingen (!) ville identifiera sig som svensk. Jag minns särskilt en kille med föräldrar från Mellanöstern. När jag, uppfylld av min egen storsvulna generositet, hävdade att han så klart var svensk eftersom han var född här och var svenska medborgare, svarade han tort: ”jaha, och vad får dig att tro att jag hellre vill vara svensk än irakier?” För honom, liksom för hans kompisar, var ”svensk” en självklar etnisk markör. Han var irakier. Man blir inte svensk bara för att man bor i Sverige.

Denna distinktion framhålls av många med icke etnisk svensk bakgrund. ”Vi samer kallar oss inte svenskar utan just samer. Sen är det svårt att definiera vad skillnaden innebär, men den finns där”, berättar den i Göteborg boende samen Viveca Jillker. Detsamma framhåller den samiske folkrättsjuristen Mattias Åhrén: ”Samer är inte svenskar. Det är ju därför vi har ett Sameting och rätt till utbildning på samiska”.

Den i Sverige verksamma finska journalisten Merit Wager uppfattar föreställningen att alla är svenskar som ett typiskt svenskt storhetsvansinne:

Det är också något djupt osympatiskt i att svenskar så ofta sympatitycker att alla som bor i Sverige alltid – vare sig de vill det eller inte – ska kallas och ses som ”svenskar”! Det är en nedlåtande och riktigt obehaglig människosyn de uppvisar, en syn som endast den, som ser sig som förmer än alla andra, kan ha. Hur många gånger ska man behöva säga att vi, alla vi som är födda i andra länder, inte ser det som en självklarhet att vi ska kallas ”svenskar”? Vi ser oss ju inte som svenskar, vi upplever oss inte som svenskar. Vi vill absolut inte påtvingas en ”svenskhet” vi inte själva har valt, så varför ska då svenskarna prompt göra det? Låt oss bestämma själva, vi är inga lägre stående varelser som inte kan tänka och agera utan Storebror Svensk!

Samma förvånade frustration uttrycker den persiskfödda, och numera sverigedemokratiska debattören Nasrin Sjögren:

Är innerligt trött på den högfärdiga nationalism de självutnämnda anti-rasisterna ägnar sig åt. Alla är svenskar som ens har snuddat vid svensk mark en gång. Det är som att hela ens historia och släktskap utraderas automagiskt så snart nationsgränsen har passerats. Låt mig upplysa om en sak: Jag är inte svensk”.

Den kristdemokratiske politikern Ardavan Khoshnood säger detsamma:

Jag är Iranier. Jag känner mig 100% som iranier. Jag är inte svensk. Jag kommer aldrig bli svensk. Jag vill inte bli svensk. Jag trivs alldeles utmärkt att vara Iranier. Och nej, jag är inte svensk-iranier… Vad betyder ens det? Varför vill ni förminska min nationalitet? Varför vill ni tvinga mig att bli svensk? Jag uppfattar denna tanke och denna process som HÖGST RASISTISK. Se mig för den jag är: En Iranier som nu lever i Sverige!

Jag är övertygad om att åtminstone flera inom det svenska etablissemanget menar väl, när de hävdar att alla som bor i Sverige är svenskar. Men likafullt ligger det något mycket imperialistiskt i denna tankefigur. För alla medborgare i Sverige vill inte vara svenskar. De ser ”svensk” som en etnisk markör, inte som ett medborgarskap. De är stolta över sina ursprung. De vill vara etniska kurder, perser, finnar och syrianer även om de lever i Sverige. Och de har ingenting alls emot att svenskar månar lika mycket om sitt etniska ursprung. För de allra flesta som inte är etniska svenskar, är nämligen svenskarnas etnicitet lika självklar som deras egen.

Man kan leva i Sverige utan att vara svensk. Man kan vara svensk medborgare utan att vara svensk. Men det saknas ett språkbruk som tydliggör dessa egentligen självklara distinktioner. Det är problematiskt. Låt mig därför slutligen ge några korta förslag.

Svenskar och svenskländare

Liksom man i Finland talar om finnar och finländare bör man i Sverige göra en distinktion mellan svenskar och svenskländare.

Svenskländare är alla de som oavsett bakgrund och etnicitet lever och har medborgarskap i Sverige. Kurden Özz Nûjen är lika mycket svenskländare som svensken Björn Söder.

Svenskar är de som har en svensk etnicitet, eller om man vill tala sverigedemokratiska, som genom blodsband eller assimilation har blivit en del av den svenska nationen. Opinionsbildaren Alice Teodorescu har uttryckt en liknande tankegång, när hon apropå frågan om svenskhet framhöll: ”jag är trots att jag föddes i ett annat land, svensk. Den känslan har jag kämpat för, den är jag stolt över, den ska ingen få ta ifrån mig oavsett hur jag ser ut”.

Det har Teodorescu alldeles rätt i. Att vara svensk kan idag inte bara grunda sig på blodsband, även om det är ett faktum för majoriteten av svenskar, utan också på kulturell identitet. Den som av sig själv och andra uppfattas som svensk, är också svensk.

Svensk nationell identitet och nationalism

Nationell identitet: Nyligen uttalade gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic’ en förhoppning om att Sverige ska lämna den splittrande identitetspolitiken och istället ”bygga en nationell identitet för alla”. På frågan vad denna identitet ska byggas på i det mångkulturalistiska samhälle som Sverige har blivit, svarade hon att den måste ”baseras på svenska traditioner, kultur och värderingar som vi känner dem från historien”.

Jag hoppas att Hadzialic’ målbild om en svensk nationell identitet kan bli till hela det officiella Sveriges mål. Många menar att Hadzialic de facto talar om assimilation. Själv är jag emellertid inte säker på att Hadzialic’ nationella identitet kommer att bli detsamma som etnicitet. Jag tror att t.ex. den svenskländska kurd, syrian, same eller finne som är trygg i sin egen etnicitet, inte kommer att känna en sådan nationell identitet som ett hot, utan snarare som en ytterligare gemenskap.

Positiv nationalism: Det vore positivt om det växer fram en inkluderande svensk nationalism, som alla svenskländare kan sluta sig bakom. Teodorescu har pekat på den amerikanska patriotismen som ett sådant positivt exempel. Jag tror det kan vara en bra början!

 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till ”SLAGET OM SVENSKHETEN”, del 2: Svenskar, svenskländare och inkluderande svensk nationalism

  1. Ping: ”SLAGET OM SVENSKHETEN” Del 1: Etniska svenskar – finns de? | ReaGenser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s