Halal! … leluja?

Det lackar mot lucia och jul igen och därmed – också igen – mot de numera närmast traditionella försöken att få skolor och andra offentliga institutioner att bryta med gamla svenska traditioner. Särskilt lucia.

Ibland ifrågasätts luciafirandet med påståendet att traditionen utgör en implicit skönhetstävling med en förlegad bild av vad som är kvinnligt och manligt. Ibland påstås att det i själva verket inte finns något folkligt intresse för att delta i luciafirandet. Ibland, som på vissa förskolor på Södermalm i Stockholm, motiveras det indragna luciafirandet av att ”familjerna inte behöver ta med saker hemifrån innebär att alla barn får lika möjligheter, att firandet blir lika för alla”.

Ja, naturligtvis måste man respektera att alla småbarnsföräldrar i medelklassen på Södermalm inte klarar av den ekonomiska belastningen att köpa en begagnad Luciasärk på Myrorna. Men en fest firar de i alla fall den 13 december på Södermalms förskolor, berättar Annika Nylén Nilsson, biträdande chefen för Maria förskolor. Man håller en  ”ljusfest”, som firas lite som lucia ”men på ett annat sätt, så att alla kan vara med. Inte bara nästan alla”.

Det är ju bra att alla kan vara med vid Södermalms ljusfest – eller ja, alla förutom det kristna helgonet Lucia själv, vill säga. Fast vad blir det egentligen för luciafirande, om själva Lucia inte längre får vara med? Som Expressens krönikör Sanna Rayman uttrycker saken: ”Lucia är inte samlingsnamn för diverse julmys. lucia är inte att ”fira ljuset” i vidast tänkbara mening. Gör man inte Luciaprylen så firar man faktiskt inte lucia.”

Vet ni vad jag tror? Jag tror att det är här som skon egentligen klämmer. Att det är det kristna helgonet Lucia som provocerar. Att luciatraditionen är för svensk och för kristen. Enligt till exempel etnologen Jonas Engman kan luciafirandet uppfattas som en alltför svensk tradition som därför är exkluderande för den som inte är blond, blåögd och heteronormativ: ”Bilden av lucia är att det ska vara en blond kvinna. Det är en bild av vad svenskhet är som många svenskar inte känner igen sig i. Om man känner att man inte passar in i den bilden är det lätt att man inte känner sig så välkommen att delta”. Flera  skolor har under senare år faktiskt motiverat inställda luciafiranden och avskaffade skolavslutningar i kyrkor på just detta sätt, att skolan måste vara konfessionsfri och att elever med annan kulturell och religiös bakgrund än den traditionellt svenska kan uppfatta det som kränkande eller diskriminerande att ”tvingas” delta i sådana kulturkristna traditioner.

Märkligt nog anförs sådana argument i regel bara när det handlar om just kristna traditioner, eller traditioner som på något sätt kan förknippas med kristendomen. Det går till exempel enligt Skolinspektionen alldeles utmärkt att servera halalkött till skolornas samtliga elever, trots att det bland dessa kan finnas personer som är såväl bekännande kristna  som uttalat kofessionslösa. ”Skolan ska vara icke-konfessionell. Alltså utan trosbekännelser eller böner. Att äta halalkött är inte en trosbekännelse”, säger Sofia Wirlée, jurist på Skolinspektionen.

Detta är dock ett påstående som kan problematiseras. För det första dödas halalslaktade djur under böner och ritualer som är dogmatiskt fastställda i religiös islamisk lag. För det andra skulle den som försökte tvinga en starkt troende muslim att äta kött som inte är halalslaktat, eller för den delen att äta mat som är välsignad av en kristen präst, förmodligen mötas av upprörda protester just med hänvisning till islams trosregler om mat som är halal och haram. Ätandet av halalmat kan därför av den troende själv uppfattas som ett slags trosbekännelse i ritualiserad form.

Innebär det att halalmat inte borde få finnas i en konfessionsfri skola? Nej det tycker jag inte. Men inte heller tycker jag att frågan om halalmat i skolan skulle vara mindre problematisk än frågan om luciafiranden och kyrkliga skolavslutningar. Naturligtvis kan både luciafiranden och halalmat få plats i det offentliga rummet, utan att det inskränker religionsfriheten. Den som inte är muslim blir inte på någon magisk väg smittad av islam bara genom att äta halalmat. Men en troende muslim blir heller inte smittad av kristen tro genom att se ett Luciatåg, eller av att närvara vid en kyrklig skolavslutning. Att sedan enskilda individer kan tänkas bli personligt kränkta av det ena eller andra, är ingenting som samhället som helhet borde ta hänsyn till.

Och vem vet, den som får del av båda sidorna kanske till och med får en ökad nyfikenhet för den andres kulturella arv. Och vad kan vara dåligt med det?

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s