”reagens [-gɛʹns] (ytterst av senlatin reʹago ’åter driva’, ’åter sätta i rörelse’), kemisk förening eller kombination av föreningar som vid tillsats till ett prov ger sådana karakteristiska förändringar att provet kan bestämmas kvantitativt eller kvalitativt.”(Nationalencyklopedin).
Reagens är en kemisk term för ett ämne som ger en förutbestämd och förväntad reaktion när det kombineras med andra ämnen. Här förs termen över på svensk samhällsdebatt. Reagens avser här fenomen (aktörer, ställningstaganden och frågor) som bland olika grupper av debattörer och opinionsbildare utlöser på förhand givna reaktioner med förutbestämda polariserade resultat. Exempel på sådana frågor är bl.a. kärnkraften, vargjakten, NATO-medlemskap och vinster i välfärden. I dagens Sverige framträder emellertid två reagenser tydligare än några andra: mångkulturalismen och frågan om invandring, samt Sverigedemokraterna. Nedan följer ett par exempel:
Biblioteksdebatten: Under senare år har konservativa och etablissemangskritiska debattörer allt oftare nekats tillträde till offentliga lokaler som bibliotek, Folkets hus och ABF-lokaler för sin opinionsbildning. Dessa debattörer har istället uppfattats som hot som måste bekämpas och stoppas från att verka i offentliga lokaler. Få debattörer har uppmärksammat detta. Under sommaren 2015 adresserade däremot Paulina Neuding i flera artiklar ett växande samhällsproblem med ungdomsgäng som tar bibliotek i besittning och där ägnar sig åt hotelser och våld, stölder och rån, nedskräpning och vandalisering, liksom porrsurfing och droger inför maktlösa bibliotekarier. Liknande redogörelser inkom därefter även från andra håll.
Man skulle kunna tro att ledande vänsterdebattörer skulle följa upp dessa skildringar med krav på mer ordning och reda på biblioteken, som inte minst för ungdomar med arbetarklass- och invandrarbakgrund är viktiga platser för studier och därmed möjligheter att inte fastna i utanförskap. Men inte! Som svar på Neudings verklighetsbeskrivning utropade vänstern istället ”bibliotekshöger!”, ifrågasatte ”tysthetsnormen” och varför gängen skulle tvingas rätta sig efter rådande samhällsnormer. Andra menade att Neuding kom med främligsfientliga och rasistiska insinuationer, eftersom gängmedlemmarna var av invandrarbakgrund. Enligt vänsterdebattörerna var det hela som vanligt egentligen samhällets fel, ungdomarna saknade lokaler och moderna bibliotek är ändå mötesplatser.
Med rätta kritiserade borgerliga debattörer denna värderelativism och otillräcklighet maskerad som normkritik. Men eftersom de inte hade uppmärksammat att offentliga lokaler samtidigt förnekas etablissemangskritiker, förbisåg de också att vänsterns biblioteksnormer faktiskt varierar på ett motsägelsefullt, men likafullt förutsägbart sätt beroende på sammanhang. För vänstern är kritikerna av mångkulturalismen ideologiska fiender som måste bekämpas med alla medel. Därför kan dessa nekas tillträde till de offentliga lokalerna med hänvisningar till värderingar och normer som är med credots trosvisshet absoluta. För samma vänster är de kriminella ungdomsgängen representanter för det mångkulturella samhälle som oavsett sammanhang måste bejakas. Därför måste gängens rätt att ta plats på biblioteken försvaras, om så krävs med verkligt extrema former av värderelativism och irrationell normkritik. Till synes oproblematiskt och omedvetet växlar vänstern alltså mellan två varandra uteslutande normsystem, beroende av situation och motaktör. Dessa växlingar är både förutsägbara och förväntade, eftersom de utlöses av en och samma reagens: försvaret av mångkulturalismen.
Tiggeridebatten: De hitresta romska tiggarna, fr.a. med ursprung i Rumänien och Bulgarien, har blivit ett allt större samhällsproblem. Likafullt visar politiker och myndigheter en häpnadsväckande handlingsförlamning i frågan, trots att det faktiskt redan finns ett omfattande lagrum som skulle kunna användas och trots att andra länder har genomfört effektiva åtgärder som även Sverige skulle kunna tillämpa. Särskilt tydlig var denna passivitet under valåret 2014, vilket berodde på att Sverigedemokraterna hade gjort tiggerifrågan till sin, varför den större delen av det samlade mediaetablissemanget satte som främsta målsättning att helt förneka problemen som tiggeriet orsakade och att skuldbelägga den som ändå lyfte fram dem i debatten.
Efter EU- och riksdagsvalet 2014 har åtminstone vissa debattörer försökt adressera några av de reella problem som är en följd av tiggerimigrationen och de nya kåkstäderna, och medan Miljöpartiet och Vänsterpartiet har argumenterat för att de hitresta tiggarna måste inkluderas i de allmänna välfärdssystemen, har andra partier försiktigt gått i motsatt riktning. Moderaterna har lagt fram ett förslag om att förbjuda organiserat tiggeri, som är påfallande likt Sverigedemokraternas tidigare kända ståndpunkt. Folkpartiet har välkomnat Moderaternas förslag. Det gjorde initialt även ansvarig socialdemokratisk minister, även om hon under trycket av twitterati en dag senare istället fann det rasistiskt. Likafullt lade Socialdemokraterna senare själva fram ett förslag som åtminstone delvis gick i samma riktning som Sverigedemokraterna och Moderaterna. Någon uppföljning i handling har den S-ledda regeringen dock inte åstadkommit, trots att, som Folkbladets Widar Andersson påpekar, ”Socialdemokraternas naturliga position borde vara att gå till storms mot tiggeri och alla andra former av exploaterande låglönearbeten och förslummade bostadsförhållanden.” Men istället slår statsminister Stefan Löfven vanemässigt frågan från sig med argumentet att det inte går att förbjuda fattigdom. Andra S-representanter hävdar att politiska krav på insatser mot ett organiserat tiggeri är rasistiska och ett hot mot mångfalden.
Låsningen är alltså fortfarande total, trots att det faktiskt finns en kvalificerad majoritet i Sveriges riksdag som vill driva igenom åtminstone några åtgärder för att få tiggeriet under lite bättre kontroll. Ingenting händer, därför att ett agerande nu skulle kunna tolkas som att Sverigedemokraterna hade rätt från början. Peter Santesson på DT formulerar problemet väl:
”Det intressanta är att till och med nu, när Sverigedemokraterna för en gångs skull inte är ensamma om problembeskrivningen i en fråga, så framställs partiet ändå som ensamma leverantörer av en unik politik. Även när partiet i en annons skriver in sig i en beskrivning som man hittar hos både regeringen och det största oppositionspartiet, hoppar det politiska kommentariatet ändå upp på bordet som om de sett en mus. Vad är detta för naturlag i svensk debatt?”
Det Santesson kallar naturlag kallar jag reagens. Rädslan för att göra något som skulle kunna påminna om sverigedemokratisk politik gör landets statsbärande partier irrationellt handlingsförlamade. Sverigedemokraterna är den stora reagensen i den svenska samhällsdebatten.
ReaGenser 